Lorca och Zachrisson

Det är vägen, inte målet, som är det spännande, det avgörande. Många andra sportjournalister vill bara se världen i siffror och resultat. Journalisten ska bekräfta det. 

Göran Zachrisson var poet, kunde artikulera sin vackra, mjuka östermalmska och växla tempo som grannarna på Dramaten. Han förstod att det är människan och detaljerna, inte resultatet, som förklarar vinnaren, och förloraren. 

Nu har han avlidit och för de flesta verkar han vara golfkommentatorn med den viskande, andaktsfulla rösten. För mig var han sportjournalisten som såg såväl skönheten och sensualismen som det kritiska i elitidrott. Samtidigt. 

De var inte många men Göran Zachrisson var en av dem som fick mig att upptäcka yrkets värde och vikt. Det födde en längtan att bli  sportjournalist som sedan tog mycket stryk. Zachrisson blev själv ofta hånad och förlöjligad för att han var vetgirig, stolt över sin nyfikenhet och inte kunde dölja sin förundran, underbart lik beundran. Han var en osedvanligt ärlig sportjournalist. Han bekräftade allas vår lite dolda, svenska beundran för de bästa. 

Jag står i djup tacksamhetsskuld till dig Göran som jag aldrig träffat men mött så ofta och med samma lite pirrande förväntan varje gång. Jag minns aldrig att jag någonsin blev besviken. Du var överlägsen, och ödmjuk. Jag är tacksam över att SVT-sporten vågade ge dig plats och tid.

Ps För övrigt associerar jag hans citat om putten som han inget vet om mer än att det är prick tre på eftermiddagen till Lorca dikt om tjurfäktningsstjärnan som dog klockan fem på eftermiddagen. ”Llanto por Ignacio Sánchez Mejías”.   

Lorca och Zachrisson: två nyfikna favoriter som båda bytt fil och nu livekommenterar på en helt annan arena.