Arsenal och Brentford: rätt och snett i EPL

Säsongens första kamp. Mellan två helt olika klubbar. På alla sätt. Naturligtvis vann den lilla resurssvaga, nykomlingen. Jag får lite ”Brightonkänsla” av Brentford. En annorlunda, yngre manager som utvecklar lovande dussinspelare till stjärnor med ett otraditionellt spelsystem. Och mycket kärlek och respekt. Torben Frank gick direkt efter 2-0-segern runt och applåderade supportrarna, lät fansen ta selfies med honom medan spelarna väntade otåligt i omklädningsrummet.  

Mikkel Arteta är säkert en väldigt bra manager och människa som MFF:s kommande sportchef Georgson vittnade om men han har ett närmast omöjligt jobb. Nu saknades förstås fem, sex startspelare men borde du inte kunna kräva lite mer av spelare som värderats till minst 100 miljoner och där ingen, inte ens de på bänken som är 20:e, 25:e spelare tjänar mindre än en kvarts miljon i veckan. Gjorde de sig förtjänta av den där kvartsmiljonen på Brentford Community Stadium på fredagskvällen? 

Brentford spelade med väldigt hög press och det bästa var väl att det liknande Bielsas metod med att även ytterbackarna är med. De vann all de där bollarna som kvartmiljonstjärnorna hystade i väg på måfå för att slippa tappa bollen och exponeras i egen tredjedel. Där var i början av matchen en singelomställning där hemmaspelaren hamnar felvänt i straffområdet mot tre Arsenalförsvarare. Då sular han bollen och får ett friläge – som han dock missar. Men att alla tre är passiva och täcker passningar istället för att i första hand tänka på att skydda eget mål är signifikativt för en klubb i kris. 

Varför Arsenal krisar förstår jag inte. De har alla resurser och möjligheter. Vad jag förstår är att man under lång tid köpt antingen övertekniska individualister eller alltför hårdföra centralspelare. Gregersson berättade om en väldigt varm och kärleksfull arbetsmljö – det ser exakt ut som motsatsen: överspända spelare som skäller på lagkamrater och många nervösa hjärnor. Arsenal har sällan sett ut som ett lag de senaste åren. Dessutom har man satsat på stora, långsamma tyska och brasilianska mittbackar vars bäst-före-datum gick ut många år tidigare. Ben White är ett köp i rätt riktning – äntligen en spelande mittback. Det är också typiskt att han utvecklats av två bra managers som värdesätter den sortens försvarare: Bielsa och Potter. Gamle Celticspelaren är ett annat bra köp. Lacazette och Aubameyang är en utmärkt, mångsidig duo med rätt understöd. Emile Smith-Howe är blivande mittfältselegant, en Gerrrard eller Lampard. Liksom Saka som ju var fantastisk med boll i EM. Leno är en OK målvakt fast inte lika bra som Cech var. Det är den klassen Arsenal behöver. Arsenal har spelare för en CL-plats – har de en manager som kan och vågar ta dem dit eller är målsättningen bara att bli bättre än åtta? 

Brentford klarar sig kvar. I många matcher kommer de säkert spela med mindre hög press, kanske med en fembackslinje där de tre mittförsvararna är i genomsnitt 193 cm. Och sedan ställer de om i Bielsafart. Med seriens kortaste men kanske snabbaste elva. Det är säkert också resultatet av Brentfords matematiska värvningspolitik: de längsta mittbackarna och de snabbaste och kortaste övriga åtta inklusive ligans kortaste målvakt, 183 bra och smidiga cm som ju inte behöver vara längre med de tre fyrtornen framför. Ser redan nu framemot Brentford – Leeds. Det blir en märklig match med extrem fart! 

PS Det känns väldigt fint att det nu finns TVÅ EPL-lag vars namn slutar på ”ford”. Ingen engelsk serie är fullkomlig utan minst ett lag med ändelsen ”ford”,