Landet som samtidigt både vinner och förlorar

0-0 borde vara en svensk uppfinning. En snabb, rationell och funktionell lösning på ett emotionellt, halvannan timme långt, problem. Det kan gälla en fotbollsmatch eller utrikespolitik. Sjukvård, skola, socialt skyddsnät eller äldreomsorg. Eller invandringspolitik. Sveriges är målsättning är 0-0 så tillfredsställer vi alla, kortsiktigt. Och slipper ta tag i det där med framtiden och känslorna, oron, osäkerheten, drömmarna. 0-0 är lagom, ett slags emotionellt skyddsnät utvecklat till nationellt karaktärsdrag. 

Genom att låtsas tillfredsställa alla med en kortsiktig ringa poängerövring kan alla glädjas åt gå vidare. I gruppen. För det är vad som gäller. Att gå vidare. Man har vunnit på pappret. Det som innan domare blåste för fulltid fortfarande var en levande dröm om seger och tre poäng förbyttes genom en visselsignal till ett tillstånd av både seger och förlust, men ändå lite mer seger än förlust. Vi är trots allt Sverige. 0-0 kan framstå som en slags patriotiskt onani som måste avslutas före utlösningen men ändå kan räknas som ganska OK. Under omständigheterna. 

Rent konkret, fotbollsmässigt, tänker jag på sommarens EM-upplevelse Spanien-Sverige. Jag såg mitt land bli totalt utspelat av ett ganska mediokert före detta stormakt. Spanien är inte så bra längre, de saknar stora stjärnor, de har en del unga, ännu alltför oerfarna talanger. Och ett par ifyllnader som inte håller den klassen men vars brister sällan exponeras. När de exponeras blir det å andra sidan v ä l d i g t tydligt. 

Sverige lade sig direkt på försvar. Lågt. Skitlågt. Spanien rullade boll, skapade chanser men saknade kompetens och talang att tillvara ta chanserna. Under nästan hela matchen pågick det här. Jag var oerhört nervös, glömde andas så fort Spanien hade bollen i svenskt straffområde och matchen kändes som minst tre timmar lång. 

Sverige hade några bra spelare, några som gjorde sitt bästa men inte räckte till. Men det är lättare att dölja bristerna när man bara ska försvara och slipper ta ansvar för bollkontroll och likande. Jag höll stenhårt på Sverige varje sekund. Vid slutsignalen andades jag ut och konstaterade i nästa ögonblick att känslorna var lite ambivalenta. Det var en match där Sverige, och inkluderat mig som supporter, vann en poäng men förlorade en del av sin fotbollsmässiga heder. Liksom man gjorde i det framgångsrika VM-slutspelet 2018. Det är inte kritik, det är ett konstaterande. Och jag är supporter, medansvarig, medmissbrukare. Sverige, eller rättare sagt svensk fotbolls Stefan Löfven: Janne Andersson, spelar efter de resurser han har. Ni svenskar når ett funktionellt resultat som ger små kortsiktiga vinster på bekostad av en, eventuellt, storslagen, framgångsrik framtid. Ska jag ge ett exempel på motsatsen till Sverige: Kroatien. Eller Danmark. Små länder som vägrar spela oavgjort. Och vägrar anpassa sig efter miljön och omgivningen. De tar tre poäng och förlorar tre poäng i nästa match men de mår fotbollsmentalt bättre och tre poäng och några mål är trots allt mer än två poäng och 0-0 i målskillnad.

Det här är mina tankar inför kvällens VM-kvalmatch mot Spanien. Hellre en förlust där vi försökt spela fotboll än ännu ett emotionellt självskadebeteende. Jag vill inte uppleva den där känslan av att överleva men förlora stort åter igen.