Ligger i ”klubbsepareration”

Tar ut skilsmässa. En av min många, officiella relationer har varit dålig och närmast vilande i flera säsonger nu. Vi sover på olika underlag, vi drömmer olika divisioner. Vi pratar (jag för en diskussion med mig själv) om att gå olika vägar från och med november 2021. 

Jag pratar naturligtvis om Östersunds FK. Klubben kommer alltid finnas i mitt hjärta men jag bryr mig inte lika mycket längre. Dels känner jag inte knappast längre någon ledare eller spelare – omsättningen har, av olika orsaker, varit väldigt hög, dels tycker att ÖFK efter att Graham Potter försvann tagit en rad viktiga men felaktiga beslut. På olika plan. T o m kulturarbetet har övergetts. I princip hoppas jag naturligtvis att de håller sig kvar i allsvenskan men låt oss vara ärliga: dagens ÖFK har inte i allsvenskan att göra. Varken talang- eller spelmässigt. Klubben hade i ett längre perspektiv mått bra av att ta någon säsong i Superettan, återuppbygga idé och organisation så man kan göra comeback som allsvenskt mittenlag. 

Poängen håller sig lika avvaktande som hemmapubliken. Sämst är kvalitén på plan. Här finns några väldigt duktiga spelare av allsvensk kvalité men även en hel del som aldrig borde ha lämnat sin ”Superetta”. Det saknas ett par bra spelare, det saknas en centrallinje och det saknas kvalité. Jag tror tränaren gör det riktigt bra som lyckats ta de poäng de trots allt fått men de är på tok för få. Framförallt saknas kvalité. 

Nu senast mot Norrköping släppte man till sex farliga chanser som resulterade i tre mål. Samtliga tre mål var konsekvenser av pinsamma misstag i uteförsvaret. 

Erik Hauge heter en stor stark men klumpig norsk mittback. Han har en teknik som känns trubbig även på division 2, 3-nivå. I en uppspelsfas skulle han slå passen förbi Norrköpings höga press. En hård bredsida på cirka 15 meter. Den ska slås med vänster fot. Hauge försöker slå den med höger vilket innebär att för att den inte ska brytas måste man slå den ett par meter från sin medspelare. Alltså går bollen ut till inkast. Jag förutsätter att Haugen förstår och känner vad man ska göra. Ändå gör han fel. Och nej, han är inte ens pressad. Han har sekunder på sig att slå passet med vänstern men, förmodar jag, hans teknik är så patetisk att han ändå väljer ett tillslag som han vet är fel. Det var för övrigt Hauge som för några veckor sedan slog den kanske sämsta straffspark jag sett en herrallsvensk fotbollsspelare göra – någonsin.  Det var på tilläggstid – målet hade gett en poäng. Hauge var så övertydlig om vad han skulle göra att han kunde ha lurat en målvakt som misstänkt Hauge för att vara smart. Sedan sköt Hauge lamt, i målvaktshöjd cirka två meter från målvaktens högra stolpe.  Det är sånt man gör när man ska värma upp målvakten – kanske var det den känslan Hauge hade när han stod vid straffpunkten med bollen?    

Vid 1-0 bestämmer sig Hauge för att byta markering i straffområdet. Kanske försöker han kommunicera det med vänsterbacken Kpozo. Kanske inte. Resultatet är att Nyman står helt fri, omarkerad medan ÖFK är ett flertal i straffområdet. 

Vid 2-0 väljer Hauges mittbackskollega Sonko- Sundberg att flytta överkroppen när skottet kommer emot honom. Står han kvar blockerar han Levis skott men Sonko-Sundberg väljer att vika undan överkroppen och ställer Keita.

Vid 3-0 har Sonko-Sundberg en enda uppgift. Att se till att Nyman som han markerar inte får bollen, alternativt inte gör mål. Det är verkligen så mycket ”man-man” det kan bli. Inspelet kommer, Sonko Sundberg fortsätter löpningen mot Keita och målet medan Nyman stannar upp, tar tre steg tillbaka och är plötsligt helt ren och omarkerad. Så kommer passningen snett innåt bakåt. Sonko-Sundberg har placerat sig i knäet på sin egen målvakt som han både skymmer och begränsar rörelsemöjligheterna för. Nyman slår enkelt och oantastad in bollen i mål. 

Jag har sett Sonko-Sundberg göra så här många gånger tidigare i år. På Discoverys highlights över ÖFK:s alla insläppta mål kan man konstatera att ett par har gått till på exakt det här viset: Sonko–Sundberg tittar boll, glömmer markera och springer ned och ställer sig alldeles framför Keita.  Mot Hammarby lyckas han”screena bort” Keita så denne inte kan kasta sig och rädda segermålet…

Nu tog jag bara upp två av de spelare som jag inte tycker längre håller allsvensk klass. Där är många andra fel med mitt ÖFK. Som att en av seriens största talanger sitter i frysboxen. Jag utgår ifrån att en en del av de andra bekymren kan förklaras av ansträngd ekonomi. ÖFK behöver ny luft, nytt förtroendekapital! 

Jag är nu villig att under ett par säsonger engagera mig mindre emotionellt i klubbens återkommande öde och äventyr. Så tack ÖFK, det har varit en fin tid, nu går vidare var för sig och så ses vi igen om några säsonger.