JDT:s felsatsningar / ”Noch ist Polen nicht verloren” 

Det tog ungefär två minuter innan det framstod som helt tydligt – Bonke Innocent spelade skadad mot IFK Norrköping. Han sprang mindre och långsammare än han borde. Han försökte kompensera bristen på rörelse med vilja vilket bara resulterade i att han kom sent in och stämplade Linus Wahlquist – efter två minuter. Ett solklart gult kort som domaren valde att blunda för. 

Bonkes oförmåga gjorde att Erdal Rakip plötsligt fick större ytor att täcka vilket han inte helt oväntat misslyckades med. Liksom att följa med den spelare han har markering på i sista tredjedelen. Att Jonathan Levy kunde vägga sig igenom och avsluta med en snygg vrickning i stolpen berodde på att Rakip tidigt beslutat sig för att det borde vara någon annans jobb att följa med Levys löpning men Rakip följde ändå med ett tag, cirka två meter bakom. 

Efter 22 minuter av Norrköpingsdominans, och efter ha fått akutvård på planen två gånger linkade Bonke äntligen av. Det verkar otänkbart att MFF och Jon Dahl Tomasson kände till skadan och chansade med en spelare som inte riktigt kunde röra sig normalt. Å andra sidan känns det lika otänkbart att en spelare försöker dölja en skada som troligtvis uppstått under landskampsuppehållet. Jag tror inte för ett ögonblick att det var en skada som uppstod på planen, i allra första sekunden av matchen. Under alla omständigheter borde Bonke gått av/ tagit av långt tidigare när konsekvenserna var så uppenbara.

För övrigt gissade Discovery fel. Skadan sitter i höften. Att det medicinska teamet böjde underbenet var endast för att kontrollera musklers/ ligaments rörlighet/smärta i höften. 

Den andra mycket märkliga medlemmen i startelvan var Peter Gwargis  – det överåriga nyförvärvet från Brightons ungdomsavdelning. Han är duktig med boll – har låg tyngdpunkt, högt huvud, kan växla tempo och blir säkert en bra offensiv spelare i framtiden. Men just nu är hans brister betydligt större än förtjänsterna. JDT kastade in honom mot IFK Göteborg vilket rent konkret kostade en poäng. Direkt efter avstängningen fick Gwargis så en ny chans. Hans defensiva svagheter är så uppenbara att jag förvånas över att JDT chansade med honom framför 23-årige Felix Beijmo som även han har stora problem för närvarande. Beijmos fysiska svårigheter gjorde att han varken försökte nicka eller störa Norrköpings Adegbenro när denne ostört knoppade in kvitteringen. Beijmo är ganska bra med boll, har framtiden för sig men den är inte nu, i det här defensiva sammanhanget. Det gick så långt att Anel gick ut och tog rollen som glidtacklande högerback samtidigt som Felix sprang bredvid och försökte markera sin närvaro.  

Till saken hör att de spelare som JDT valde bort men tvingades in gjorde det väldigt bra. Eftersom JDT inte ville satsa på Pavle Vagic och Lewicki är skadad återstod endast Nanasi som mittfältare. Han tog tidvis över Rakips kreativa bollfördelande roll på offensiv tredjedel på ett utmärkt sätt. Han var kvicktänkt och sprang mycket utan boll. Adi Nalic var som alltid ojämn men ändå betydligt bättre än Gwergis.

Jag är förvånad över alla felaktiga beslut JDT fattar. Kan bara förklara dem utifrån att han beslutar att satsa på en spelare och sedan får denne spelare väldigt mycket förtroende – oavsett förmåga. Markus Antonssons 30-talet matcher förra säsongen är ett bevis på att den tränarpolicyn slagit fel. Liksom att Adi Naglic fortfarande är osynlig stora delar av tiden. Ena studen klackar han in ett mål, andra stunden slår han ett enkelt inlägg 15 meter alltför långt. Samtidigt tycker jag om tanken – det är rätt att försöka ge spelare självförtroende även om de inte alltid lyckas. Problemet är att ifall tränarens uppskattning av potentialen är fel så är förtroendet meningslöst – jag det är rent ut av farligt eftersom satsningen på en spelare alltid går ut över en annan. Som till exempels att JDT:s närmast oförklarliga beundran för Bonke Innocent inneburit att MFF förlorat en stor, skadefri talang i Pavle Vagic.  

Än är allsvenskan inte förlorad.  

PS Noch ist Polen nicht verloren är inte enbart de första orden i den polska nationalsången utan framförallt en underbar amerikansk filmkomedi av Ernst Lubitsch. En av de allra roligaste filmerna någonsin. Om en av de hemskaste händelserna i historien. I Hollywood fick den namnet ”To Be or Not to Be”.