Kulturministern som maktens konbärare (plus Graham Potter) 

Utmärkande för alla världens kulturministrar som också är ansvariga för sport är att de i alla fall är totalt ointresserade av sport. Ofta även kultur. Den taburetten bränns i baken – ifall man vill göra politisk karriär. Att vara kulturminister är ungefär som att vara konbärare, en apart politiker för värden inga val finns på.

En ny människa politiskt ansvarig för all kultur, sport OCH media OCH ny teknologi: ” the department for digital, culture, media and sport”, har utsetts i Storbritannien. I Nordeuropa tillhör kyrkan och religion kultursfären (eller är en del av sporten?). Ifall nu inte religiös tro och sånt räknas bort i UK eller utpekas som något privat- Eller har den en alldeles egen minister eller ingen alls, vad vet jag?. Kanske är det inrikesdepartementets ansvar. Eller ligger på utbildningsministerns bord eller en del av försvarsmakten…

Nya Nadine Dorries har själv skrivit flera böcker, bland annat en romansvit om en familj i hennes uppväxtstad Liverpool (låter som en Everton-supporter). Hon blev avstängd av det konservativa partiet när hon utan lov flög till Australien för att vara med i reality-såpan ”I’m A Celebrity … Get Me Out of Here” ( ja just det, Everton).

Nadine var den första att röstas ut. Det var nio år sedan. Nu är hon tillbaka i hetluften. 

Hon borde vara viktig för ideologin bakom Brexit eftersom den är en förlängning av engelsk kultur, konservativ kultur. Så som det konservativa partiet ser på samhället och värdegrunder. Och på sporten. I sporten har vi redan kunnat märka Brexit på många sätt. Inte enbart cricketlandslagets senaste trauma. Mot Indien. Rena Imperieimpotensen, igen. 

Ett rent konkret exempel på Brexit är målvaktsposten i Arsenal. Här fanns en ganska bra tysk målvakt. Arsenal, som för närvarande framförallt är en symbolisk klubb i brist på sportsliga framgångar, värvar då en medioker engelsk målvakt för överpris. Det var väl inte vad laget behövde men den spanske managern placerade alldeles bums Aaron Ramsdale i startelvan. Ett taktiskt drag fullt jämförbart med att tro på Jultomten och befruktning genom vinddrag i örat. Det finns ingen annan förklaring till det än Brexit. Alla de riktiga konkurrenterna till Arsenal har utländska målvakter. Och det fanns gott om mycket bättre målvakter att köpa, i EU, för en mindre summa. Alla de riktiga konkurrenterna har också utländska managers, ska tilläggas. Så vad är oddset på att Mikkel Arteta ersätts med en engelsk manager, typ Graham Potter?