Misshandeln på vägen till mästerskap

Ett A-lag spelar för att vinna. I ett ungdomslag, still exempel världslaget Internazionales ”Primaverakillar”, lirar elva individualister för att upptäckas och flyttas upp bland seniorerna. 17-årige Martin Bengtsson från Örebro är på gränsen till genombrott. Och sammanbrott. Han har just debuterat i A-lag men på vägen har han fått många smällar. Av motståndare men framförallt av de äldre tonåringarna i det ”lag” och internat bakom vars höga järngrindar han lever instängd 20 timmar om dygnet. Det är utfrysning, mobbing, och ständiga trakasserier. 

Efter att Martin Bengtsson rankats som den åttonde mest lovande fotbollsspelaren i Europa skar han sig i handleden. Baserad på Martins bok har nu Ronnie Sandahl gjort en utomordentlig film om storlagens akademier som vansinnets och den mentala utslagningens förmak.  

Vid OS i Tokyo i augusti aktualiserades problemet med psykisk ohälsa och unga världsstjärnor. Tidigare har flera fotbollsmålvakter i Sverige trätt fram och berättat om sina problem, plus OS-guldmedaljören på mountinbike från Rio – Jenny Rissved. 

De har vittnat om problemen med medias frågor, gymnastiktränarens sexövergrepp medan Rissved ena månaden get långa öppenhjärtiga tidningsintervjuer och självutlämnande dokumentärfilmer för att andra månaden rikta kritik mot media och den stress de skapat för henne.  

Däremot nämns sällan eller aldrig själva idrotten i sig och framgångsstressen – de höga krav idrottarna själva ställer på sig, den knivskarpa konkurrensen som en orsak till att må verkligt psykiskt dåligt.     

I biograffilmen Tigers – en tiger äter på ett youtube-klipp upp en djurskötare i Kina efter att ha levt inspärrrad men timid i 20 år – skildras både den externa och interna terrorn. I boken orsakas sammanbrottet av att det som skapar trygghet (en enkel gitarr och Martins egna sångtexter) mystiskt försvinner. I filmen är det en totalt frånvarande fader som både skapar viljan att bli framgångsrik men också utlöser sammanbrottet. När fadern efter sonens succé antyder att han vill mötas lägger sonen på luren. Jag förmodar att nummer 8 i det ögonblicket är både tigern och djurskötaren. 

Det är inte en fotbollsfilm i den klassiska bemärkelsen. Det är en film och en ung mans kamp för ett mindre onormalt liv. Erik Enge, 25-årig ålänning utan fotbollsbakgrund, dominerar filmen från första till sista sekunden på ett fullkomligt lysande sätt. Det är mycket närvaro och en kamera som fokuserar på ansikten och inte på fotbollsspelande ben och kroppar. Desto större känns distansen när de som har makten alltid dyker upp i helbild, på avstånd i allt annat än träningskläder. Men klubbmärket på bröstet är de samma. Det stör inte det minsta att Martins Bengtssons sublima fotbollskonst klippts ihop. Filmen känns mycket autentisk, mänsklig och nästan dokumentär. Bland annat för att fotbollsklubben accepterat att dess namn, träningsanläggningar, stadion och suppportrar ”gestaltar sig själva”. Det är kanske därför klubben i slutscenerna framställs som något mer omsorgsfull och empatisk än i boken. Men jag vill också se det som att Internazionale faktiskt lärde sig något av Martin Bengtssons säsong som de nu omsatt i praktiken, på planen och i de unga drömmande människornas medvetande.  

Nu är det inte enbart fotbollsungdomar som utnyttjas och skadas för livet. Filmens kanske allra bästa scen börjar med en närbild på två par extremt misshandlade fötter i en säng. Det är Martin och hans flickvän, den tonåriga, pillermissbrukande fotomodellen, vars fötter vittnar om systematisk misshandel och smärtor som en fullkomligt naturlig del av deras vardag och arbetsmiljö. 

Tigers får Max åtta tår! 

Ps Eftersom vi befinner oss i Norditalien går det inte att undvika jämförelsen mellan Martin Bengtssons resa i det helvete som kallas fotbollsakademi med Dantes säsong i Infernot. Med den skillnaden att Martin verkligen upplever det som Dante bara ser och förfäras av. I det verkliga livet har Dante utbildat sig till dramatiker, funnit sin Beatrice i Stockholm och just blivit pappa.