Det tyska valet och Blåvitts kris 

I sin lilla underbara bok om fotboll och demokrati skriver Niklas Rådström i kapitlet ”Tilläggstid” om tre olika sätt att bli klokare på. Som samhällsmedborgare, och fotbollstroende (de som upplever att fotboll har ett värde, trots att det är en lek eller tack vare att det är en lek). 

1. Det naturvetenskapliga, evidensbaserade – vinnaren är bäst! 
2. Det filosofiska – ”there´s always next season”.
3. Den omedelbara entusiasmen ( Rådström kallar den ”uppenbarelse”) – en plötslig, sinnlig eufori och insikt inte helt olikt det vi upplever när bollen korsat den rätta av de två mållinjerna. 

IFK Göteborg är Sveriges internationellt sätt mest framgångsrika klubblag. Det är viktigt att påminnas om det en morgon då Malmö FF ska spela mot Zenith Leningrad i Champions Leagues gruppspel och Blåvitt kvällen före blivit utspelade av lågbudget-Kalmar på hemmaplan. 

Det var socialdemokratin som skapade framgångarna och det är en slags sosse-nostalgi som gör att de nu befinner sig en poäng från kvalstrecket. 

Låt mig först slå fast två viktiga saker:

Min första fotbollströja var en överstor, oanvänd IFK-replika i tjock bomull med snörning i halsen (kanske en missriktad gåva från morbror Per till min storebror en gång i tiden?). 

Jag hoppas IFK Göteborg, för klubbens bästa, åker ur allsvenskan. Allting måste brinna med jämna mellanrum. 2000-talets två i särklass mest framgångsrika allsvenska klubbar tillbringade Millenieskiftet i Superettan. Det blir inte sämre av att det vore det definitiva slutet för landets mest osympatiske och överskattade elittränare. 

Tyskland (Europas starkaste ekonomi) skulle välja framtid i förrgår. De  valde att upprepa sig – satsa på det minst radikala alternativet till det som de upplevt i 16 år under den överskattade demontränare Merkel. Ungefär det samma som de upplevde under decennier av högerstyrd socialdemokrati eller mittenpolitik med kristet liberala koalitioner: ”same, same but different”.  

Adidas danske koncernchef riktade stark kritik mot Tyskland i en lång intervju i danska TV-Avisen i söndagskväll. Ett exempel var att Adidas hade svårt att hålla Teams-möten under pandemin för nätet är så dåligt och långsamt. Finns fler saker som inte fungerar i Tyskland. Ändå valde drygt hälften av de röstande någon av de två mittenpartier vars främsta budskap är noll förändring. De kunde valt de Gröna och en hoppfull framtid (som vi alla innerst inne vet är både dröm, en lek och fullständigt livsavgörande nödvändighet). De  kunde valt en återgång till hat och isolering med ”Alternativ för Tyskland”. De kunde satsat på det liberala ungefär som Roland Nilsson fick uppgiften att rädda kvar klubben i allsvenskan 2020 och lyckades. 

När IFK Göteborg fortfarande var alldeles för förmögna anställde de Micke Stahre som köpte nio äldre, dyra bollkåta innermittfältare för att spela defensiv, urtråkig omställningsfotboll. De vann ingenting men Stahre hyllades av fotbollsmedia för hans lag kom ju ändå tvåa ett år. Innan han fick sparken. 

Efter ytterligare några säsonger i allsvensk limbo satsade klubben på en ung, intelligent tränare. Han fick inga pengar till värvningar men en klapp på axeln. Han trollade med knäna och höll klubben flytande till det blev alldeles för många oavgjorda matcher. Det var då den åldrande före detta spelaren (med ett SM-guld och noll andra framgångar) kom in och med gammaldagsfotboll och hemvändande veteraner vände oavgjort till segrar och fortsatt allsvensk status.

Istället för att tacka Rolle Nilsson och satsa inför framtiden så gjorde Pontus Farnerud och IFK Göteborgs nuvarande ledning tvärtom. Skrev ett långt kontrakt med Rolle och började värva gamla, dyra spelare som en gång spelat i Blåvitt.  När Rolle fått alltför många oavgjorda matcher så sparkade man honom och ersatte Rolle med en före detta tränare som har ett SM-guld och noll andra framgångar. 

Stjärnorna är fortfarande lysande men enbart som namn. Tillsammans på planen har det havererat. Rolle oavgjorda har blivit till Stahres förluster. Man blev verkligen utspelade av Kalmar som helt styrde matchen. Ändå kunde Micke Stahre, som en påkommen pojkaktig snattare, inte låta bli att allra sist i ”eftermatchen-intervjun”, och utan att frågan ställdes inflika att han tyckte att ”resultatet inte speglade matchen”, och att hans lag ”var värt mer”. Inte ens i stunden av svidande pinsamt nederlag kunde Micke Stahre erkänna sitt misslyckande och ta ansvaret. Inte ens efter 0-2 mot Kalmar.  

På fredag är det ytterst prestigefull kamp mot Elfsborg. Hemmalaget kommer från ett förödmjukande 0-4 mot lilla Mjällby. Bättre motivation inför matchen mot Blåvitt kunde inte tränare Thelin fått. 

Jag tycker det är idealiska förutsättningar för 90 minuters tät ångest och eufori . Ifall Blåvitt förlorar igen – de hamnar då ännu närmare kvalplats, kanske rent av på – borde klubben logiskt sett sparka Stahre och satsa på… …typ Rolle Nilsson som kan ena laget och få stjärnorna att  spela som ett lag de sista höstmatcherna. Det kommer inte hända. Det är två veckors landslagsfönster och ska man kicka tränaren ska det göras på fredagskvällen eller aldrig men det blir tyvärr inte Rolle. Jag skulle önska att han fick upprättelse och typ räddade Blåvitt än en gång men att erkänna sin inkompetens så öppet kommer inte IFK Göteborgs makthavare att göra.   

Så sparkar de inte Stahre hoppas jag han stannar, förnedras ytterligare och så får de försöka kvala sig kvar. Kanske mot Helsingborgs IF, klubbens vars tröja var nummer trea av mina fotbollströjor och den första jag själv önskat mig (tvåan var Djurgårdens- troligtvis någon av farbröderna i Bromma). Det råkar också vara Rolle Nilssons klubb (HIF) sedan han lämnade IK Bergandy och Norrvalla – vårt gemensamma pojklagsförflutna. Får jag välja blir det den säsongsavslutningen: Rolle återvänder till Olympia för att rädda Blåvitt men HIF vinner. Det hade varit helt perfekt, rent dramaturgiskt, rent filosofiskt, rent sinnligt och rent naturvetenskapligt!