Villkorstrappan och det post-pandemiska våldet

Medan övriga Europa spelar fotboll fokuserar Sverige, och dess supportrar, på Villkorstrappan. Vi får läsa långa smärtsamma reportage om supporteroffer som tvingats gå på fotboll utan ”overhead-flaggor”. Jag kan förstå lidandet – ska man verkligen fortsätta se svensk elitfotboll ifall men inte får ha jättestora flaggor som skymmer planen?

Kampanjjournalistiken drivs av samma klickkåta medier som annars utnyttjar supporteroffrens tifo för att sälja svensk fotboll som lite mindre oattraktiv. Allt medan man spelar fotboll i Europa, eller gör man verkligen det? 

På avstånd kan det till och med verka lite sött. Folkhemmet i falurött med vita knutar fokuserar på villkorstrappan medan grannarna i Norden spelar internationell fotboll. Om jag räknat rätt var sex nordiska klubbar i farten i går – ingen av dem svenska. 

Fast veckans europacuper präglades av fulla läktare (inte Leningrad) och bråk. Likt bangers och bengaler exploderade supportervåldet när nu läktarna åter fick fyllas. Jag förmodar att det är så det gått till – man hetsar varandra och ökar hatet nu när man äntligen fått återvända för att heja och  hetsa i grupp. Våldsamma känslor som varit privata i 18 månader får nu plötsligt publik. Det är en slags hatets revansch. 

Marseille-Galatasary fick avbrytas. Likaså West Ham-Rapid Wien. På Sparta Prags match var det totalt publikstopp efter att supportrarna länge utsatt motståndare för rasism. Speciellt i CL-kvalet mot Monaco. Men mot Glasgow Rangers släpptes 10 000 Pragbarn in, plus vårdnadshavare in på nåder – vilka alla konstant buade den mörkhyade skotske anfallaren Glen Kamera. Och andra mörkhyade gäster. Praghändelserna borde uppmärksammas överallt. Och Sparta omedelbart stängas av från allt spel till de löst problemet med rasistiska supporterbarn. Det rapporteras om oroliga läktare och inkastade föremål lite varstans. Rasismen har garanterat flödat på de flesta arenor. 

UEFA och FIFA har verkligen mycket att arbeta med – ett arbete som delvis försummats och negligerats alltför länge. Istället för att lösa problemet har man låst in supportrarna och sedan indirekt erbjudit dem att agera som djur, så där lagom våldsamt och känslomässigt som gör sig bra i TV och sponsorslipsarna i lougerna kan njuta av. 

En sak lärde vi oss av pandemin – fotboll kräver publik. Helst högljudd, gärna flaggor och tifon (och självklart ståplats) men bangers, bengaler och planinvasioner kan svensk fotboll vara utan. 

På många sätt liknar debatten den som pågår eller borde pågå i svenska förorter. Ungdomar, och en del vuxna tar sig över gränsen för att markera sitt missnöje, i medier. För att flexa biceps och skrämmas. De brukar våld för att skapa uppmärksamhet genom olika former, till exempel bomber och explosioner. Polisen är relativt maktlös men håller fast vid dysfunktionella förbud och rigid lagstiftning. Mittemellan finns massor av socialpedagoger och politiker som bara håller upp ett blött finger och hoppas att allt ska gå över och sluta 0-0.  

För att lösa en konflikt måste båda parter ha en vilja att sätta sig ned och diskutera, konstruktivt. Man får ge och ta. I fall supportrarna inte kan garantera att överenskommelser hålls så är det ju fel supportrar som diskuterar. Samtidigt som statsmakten måste ta sitt ansvar. Med en kulturminister som aldrig satt sin fot på en ståplatsläktare löser man inga problem. Endast politikerna, tillsammans med klubbarna, kan lösa problemen med villkorstrappan och svenska fotbollsläktares framtid.