”Vi spelar vänsterfotboll, alla gör det”

Det finns en slags fotbollsfundamentalister som hatar alla som försöker se spelet som mer än 90 minuter och ett resultat. De avgudar skyttekungar plus labila dribblers, håller endast på ett enda lag. Innerst inne föraktar de en osjälvisk assist och kan aldrig förmå sig hylla fotbollens egen antites – målvakten. Samma människor upprepar tesen ”fotboll är fotboll”.

Det är ungefär likadant intelligent som att hävda att politik och idrott inte hör ihop. I fall dessa arma själar skulle få för sig att läsa en bok rekommenderar jag den cancerdrabbade poeten Niklas Rådströms ” En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” (Mondial).

Sonen till min stora litterära ungdomsidol, Pär Rådström, formulerar mycket vackert en teori om att fotbollen är ett parallellsamhälle till Sverige den cykliska säsongen 2021. Att fotbollen är en idealisk och idyllisk version av hur vårt samhälle borde vara. Det är klokt och roligt. Ofta nickar jag eftertänksamt när Rådström lyckas formulera likheterna så där på pricken – som blott bra poeter förmår.

Niklas Rådström begriper att se fotboll både som lek och som symbol. Det är en gåva få förunnat. Att skifta perspektiv ger både djup och en helt annan uppfattning, en annan kunskap. På samma sätt som vi utgår ifrån att en bok eller film, kultur i allmänhet eller allmänna politiska val inte enbart är meningslös underhållning för stunden utan faktisk berikar våra liv även efter den dagen. Fotboll gör det och därför är ” En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” en bok att älska.   

Rådströms teoribildning fungerar överraskande bra. Jag myser av det kontroversiella kapitlet ”Zidanes skalle” där lagkaptenens val att avgöra VM-finalen 2006 ses som en slags ”civil olydnad”. Rådström finner till och med tröst och skönhet i fotbollens allra fulaste kapitel.

Nån enstaka gång haltar det, det är inte lätt att vara Hammarbysupporter och ibland blir perspektiven på Tele 2 Arena lite skeva. Det förlåter vi, en misslyckad passning är också en passning, bara till någon annan än man ursprungligen önskat.

De underbara illustrationerna, med framtiden, bollbanan, som en redan utritad linje och utopi, är gjorde av Pelle Rådström 8 år.  De enskilda spelarna har ofta höjda armar och ser ut som änglar eller fåglar på väg att lyfta.

Jag ser denna här volymen som ett slags testamente – efter 40 år och många allvarliga böcker ger sig Rådström hän och skriver om något lekfullt och flyktigt. Det är en form av modig humanism och funktionellt vardagsintellekt som fler borde våga skriva om..

” En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” får Maxtiofingrar!

Ps Det var i en häftad men vacker tunn volym innehållande en enda dikt som jag för första gången mötte författaren Niklas Rådström. Den självständiga texten handlade om vikten av nej till kärnkraft! Tänk om vi i framtiden kunde ersätta den samhällsfarliga energiutvinningen med passionerad fotboll?



PS Citatet är från ” filosofen” Pep Guardiola. Han är skolad i en intellektuell fotbollsmiljö i Barcelona under tidigt 1990-tal. En av hans förebilder var argentinaren Jorge Valdano, då tränare i Las Palmas och Real Madrid, krönikör i El Pais och redaktör för flera antologier med spanska fotbollsnoveller. I Argentina är det fortfarande helt naturligt att man i första hand delar in tränare, inte efter deras favorittaktik, utan var deras fotbollsideal befinner sig på höger-vänster-skalan.