Bibeln med blåbärsprofil

Vissa lopp har enbart vinnare, som Vasaloppet! Blott en enda blir #kranskullad men alla de tiotusentals andra som startar har åtminstone besegrat sin relativa lättja och logiska ovilja. 

Boken ”90 kvinnor & män i fädrens spår” (LB förlag) är raka motsatsen till loppet: behändig, vacker och underbart gripande. Henrik Lenngren (10 starter) har samlat berättelserna under fyra självklara teman varav det första är ”Varför?”. 

Före, Under och Efter har sin egen dramaturgi men den filosofiska frågan är kanske det mest spännande delen eftersom det talar direkt till de flesta av oss – vi som i alla fall i teorin leker lite med tanken på att åka Vasaloppet en gång – lockade av den där magin och episka erfarenheten som bara kan nås på ett sätt. Så Vasaloppet, från början en revanschistisk idé till stöd för tilltufsad storsvensk nationalism efter Första världskriget har exakt ett sekel senare utvecklats till ”en-nära-religiös-motionsupplevelse” där frälsningen nås under ett simpelt vitt skynke med svart, lättstavad text: ”mål” är en väl så bra religion som nån annan, tänker jag. Man måste ju inte åka över 60 gånger, som vissa gubbar gjort – vid nära 90 års ålder. Det funkar, gissar jag den ofrälste, väl med en enda gång? 

Som för Sven-Åke Lundbäck – 1970-talets diagonal-ikon. En enda gång har han stått i marsmörkret vid en sjö i Sälen, i sin elitkarriärs absoluta skymning. Med tre mil kvar ryckte han i den längsta backen. Sven-Åke hade leget och väntat på den, hade svårt att identifiera stigningen men när han väl förstod att det här var BACKEN, maxade han. Precis som i Lahti-VM:s stafett tre år tidigare. Även nu blev det guld. Han har aldrig vänt sig om men backen mellan Evertsberg och Oxberg heter numera ”Lundbäcksbacken”. 

En annan ovanlig elitåkare och världsrekordinnehavare är den medelålders byggnadsarbetaren och fyrbarnsfadern Hans Mäenpää. Han är före detta kokainmissbrukare och som storrökare (ett paket om dagen) sprang han Stockholm Maraton på tre timmar. Nu är Vasaloppsträning hans drog – för att hinna träna går han upp 04:30 v a r j e morgon och kör ett pass liksom det blir två timmar varje kväll. Som bäst har han hamnat runt 30:e plats. Hans ”pers” (det nu slagna världsrekord) på ett dygn var lite drygt 470 kilometer…

De allra flesta i boken är dock helt vanliga, ovanliga motionärer från hela landet som bestämt sig för att utmana sig själva och sin vardagslogistik. Lenngrens förvaltar deras vittnesmål med både respekt och nyfikenhet, han texter lyckas balansera känslor och allvar på ett utmärkt, intresseväckande sätt. Det blir nördigt, njutbar epik. 

Sportlitteratur som påstår sig vara ”den kompletta guiden” innehålla ”allt om” eller titulera sig ”Bibel” brukar fyllas av statistik. Den här guiden innehåller nog precis allt, utom just statistik. Vi möter hymnens skapare, en berättar vad som passar bäst i öronsnäckorna under olika delar av loppet. Uppfinnarna, #metoo-rebellerna i lösmustascher, blåbärssoppans bartenders, de träningssvaga, motivationdoktorerna, omutliga repdragare och ”luttrade ”bryt-chaufförer” – alla har de sina egna, djupt fascinerande vasaloppshistorier. 

Lenngren har lyckats så väl att man själv blir sugen, i alla fall lite frestad att testa. Boken är som mentalvalla för Vasaloppet även om det för mig nog slutar på sidan 277 och aldrig i Mora. Alla dessa vittnesmålen om umbäranden, offer, sorg, resignation, hopp, endorfiner och slutligen saligheten på upploppet i Mora gör att boken mer liknar en rikt illustrerad niomils-Bibel med sublim grafisk profil i blåbärsnyanser. Känner du någon som har ett par längdskidor så ge dem den här boken i julklapp! 

PS Det allra första Vasaloppet var en konsekvens av svensk försoffning och dansk terror. Gustaf Eriksson kunde inte övertala moraborna att resa sig mot de ockuperande danskas tyranni. I besvikelse vände han träskidorna mot Norge. Så kom nyheten om Stockholms blodbad, folket ångrade sig men Moras snabbaste skidåkare hann inte i fatt den blivande envåldshärskaren förrän efter nio mil, i Sälen. Om det är därför, fädrens blodspår, som får över 1000 danskar att åter invadera Sverige första söndagen i mars varje år är jag osäker på men förbluffande nog är de är betydligt fler än finländarna och nästan lika många som norrmännen. 

PSS De som rör i hop den säger att blåbärssoppan var bättre förr…