Sveriges just nu bäste målvakt utanför truppen?

Robin utlånad till andradivisionen, Kristoffer utan form i allsvenskan och Pontus utlånad till tredjedivisionen. Samtidigt som Karl Johan Johnsson var stor matchhjälte när FCK bortaslog PAOK Saloniki i Europaleague. Gamle allsvenske forwarden i bland annat HIF och IFK Norrköping Peter Graulund utbrast spontant: ”Kalle är tillbaka”.

Kalle har suttit i frysboxen i ett halvår men då polske förstakeepern var avstängd fick förre HBK-aren chansen. I slutet av matchen gjorde han en helt avgörande trippelräddning, varav den andra var liggandes på rygg och returen reflexräddade han med ansiktet! I dansk TV var alla, från experter, spelare till ledare, överens om att Kalle är ”väl så god” som ordinarie målvakten.

Återstår att se i fall Jess Thorup vågar satsa på svensken. Min tro, och personliga förhoppning, är att han inte gör det och att ”Kalle” därför kan återvända till en allsvensk klubb i Skåne i januarifönstret. Direkt motsatt utveckling har Jakob Rinne haft i Ålborg – han har indirekt utnämnts till höstens målvakt i danska Superligan.

Samtidigt tydliggör det Janne Anderssons stora problem: ”fasta situationer”. Svenska spelare väljer klubbar där de sitter fast på en bänk nånstans. Sveriges bästa spelare är förödande ofta ”tvåa” hösten 2021. Eller för att bruka Zlatans begreppsvärld: det är en svensk VM-kvaltrupp full av mentala vänsterbackar. Att målvakterna faktiskt luftas i ”lågpris-ligor” är bättre än att de inte lirar alls men klassen på avsluten är förstås inte direkt internationella. Det är värre med alla utespelare som inte får matcher och som därför saknar både tempo och taijming. Det visade de förra två landskamperna i höstas med all otäck, önskvärd tydlighet.

Att Janne tvingas ta ut fyra allsvenska spelare, ringa upp gamla, pensionerade trotjänare och vädja och tigga och ändå bara få ihop ett lag som är utlånat eller bänkvärmare – det är ett uselt betyg till svensk fotboll som helhet. Att spelare har så dåliga rådgivare och agenter – att de inte har en tillräckligt bra relation till managers och klubbar kan resultera i att även svensk herrfotboll som helhet kanske sitter fast på bänken i nästa VM-turnering.

Å andra sidan kan svenskt fiasko vara det perfekta skälet till att vägra se FIFA:s bedrägliga och blodsbestänkta ökenturnering nästa november.