Förspel till CL-finalen

Ber Bayern om ursäkt men världens två bästa klubblag, på pappret, möttes i veckan. Det var två olika världar. Och en klockren dejavu-upplevelse. Kanske präglad av den där lilla bristen på fokus som kännetecknar en generalrepetition. allting är på plats – utom den stora publiken och kritikerna. De båda klubbarna hanterade uppgiften väldigt olika.

Det var precis som i slutet av Los Galaticos-eran. Madrid var fullpumpat med de största men nu ganska trötta stjärnorna, cyniska mittfältare, åldrande mittbackar och en högst medioker målvakt. Plus en obekväm, lätt utbytbar manager med starkt begränsad handlingsfrihet. PSG påminde med några få undantag om det och jag har all förståelse för att Mbappé vill därifrån. Sedan tror inte att han kommer lyckas tillsammans med ”Eden Hazard och Gareth Bale” men det är en helt annan sak. Tror inte han kommer lyckas med Cuatinho heller…

Guardiolas Manchester City liknade hans Barcelona. De sprang, spelade och hade roligt. Dyra spelare men inte de allra största namnen. Framför en av världens bästa målvakter. Det var en skönt underhållande match som naturligtvis påverkades av att den gällde mer för hemmalaget än bortalaget. 

Det var lika stor skillnad på plan som de båda ökenägda klubbarna är närmast identiska vad gäller historia, organisation och pengar. Paris har ju allltid varit tvåa i fransk fotboll precis som City varit lillebror till United. Dessutom köptes klubbarna av en saubiarab och en man från Abu Dhabi ungefär just då Barça började krossa Madrid för 13-14 år sedan. Nej, jag vet inte vad ägarna heter fast jag läst mycket i domare Jonas Erikssons bok om hans gode vän i Paris. Det är inte enbart för att de representerar pengar och en del av världens som Gud Fader definitivt glömt. Det är på alla sätt svarta pengar men jag tror inte att Uniteds pengar är speciellt mycket vitare. Eller Madrids. Och det som utgör Barças otroliga svarta hål av skulder – jag ryser vid blotta tanken.   

Lika mycket som jag kan njuta av den fantastiska fotbollen på plan, och de enskilda spelarnas genialitet, lika motbjudande tycker jag klubbarna och det de representerar är. I samma ögonblick domaren blåser upplöses magin och världsfotbollen år 2021 ger mig en bekräftande örfil av obehag. Och så blixtsnabbt över till mer reklam…