Duplantis och Dalahästar

Ett DM-guld i handboll kan i sammanhanget verka marginellt. Det är det inte. Det är inte hela förklaringen men generna spelar absolut en viktig roll för världens främste friidrottare. Pappa var stavhoppare i världsklass. Mamma friidrottare och volleybollspelare. Morfar har två VM-guld, bland annat i stavhopp, som 71-åring och så mormor Ingrid Hedlund som 1956 blev mästare i Hälsingland efter att Alfta GIF vunnit finalen med 3-0.    

Lägg där till en troligtvis trygg uppväxt i en idrottsintensiv miljö, två äldre bröder och en lillasyster som alla är elitidrottare i olika sporter, och starka familjeband så blir en av de största svenska idrottsstjärnorna genom tiderna (redan vid 22 års ålder) inte lika obegripligt. Kanske ska man även lägga till banden till Hälsingland och Arvidsjaur – åtminstone enligt en stolt mormor som nu, med lite hjälp, författat den första biografi-liknande lilla boken. 

”Mitt barnbarn Armand Duplantis och hans rötter” av Ingrid Hedlund är tunn, familjefotona många, utkommen på det lilla förlaget K&R men fin och extremt äkta. Ja helt enkelt ett unikt dokument med otaliga bilder på Armand och  kärnsvenska symboler, speciellt dalahästar. Hans sitter på dem, står, bär, är iklädd stickade tröjor och får skålar med dalahästar som motiv: ”han älskar dalahästar”, skriver mormor. Den dagen han hoppar över en dalahäst med stav blir det mer än en symbolisk fixering vid svensk nationalromantik. Det finn en Dalahäst i Avesta där man markerat hans nuvarande världsrekordhöjd. Han har en bit kvar till uppskattningsvis 8 meterna upp över hästryggen.  

Armand inledde karriären med att hoppas stav med sopkvasten i vardagsrummet vid tre års ålder. Han lillasyster Johanna satte världsrekord för sjuåringar med 1.96 och har en liten knähund som heter Pippi. Mamma Helena pratade bara svenska med äldsta brodern Andreas och hade svensk barnflicka. En annan förklaring till att Armand tävlar för Sverige är att friidrotten, enligt pappa Greg, är bättre organiserad här, att storebror Andreas tävlade för Sverige och att pappa Greg fick bli grencoach för stavhopparna. 

”Mondo” är förövrigt extremt lik morfar Lars-Åke även till utseendet och han brukar hälsa i till ”mormor och morfar” i segerintervjuer i TV. Men det här är också Ingrids berättelse. Vi får bildbevis på att hon älskar att virka åt sina barnbarn, har fått en tavla av en konstnär, att hon spelade handboll i Bollnäs, på en äng. Annars jobbade hon på ett bageri där ”Snoddas” varje morgon stod och väntade på sina varma wienerbröd. Det är marginella, lite aparta detaljer men inte oviktig ifall vi vill se den svenska idrottshistorien ur ett bredare perspektiv.   

Ps skrev om min beundran för stavhoppare i allmänhet och ”Mondo” i synnerhet för ett år sedan.