Om scouter, agenter och alla odugliga tränare i Hammarby

Mikael Hjelmberg ger en unik inblick i hur det är att upptäcka, värdera och köpa unga spelare till Sverige. Framförallt från Afrika men även Brasilien och Albanien. Hammarbys chefsscout sedan 2015 berättar om de senaste tio årens värvningar men det är också en bok om ständiga meningskonflikter, allianser, samarbete, glädje, optimism och misstro. Det är scoutchef, och sportchef, mot tränaren, nästan oupphörligen. Det är många men inga vackra omdömen om Glenn Berhalter, Nanne Bergstrand och Jakob Michelsen. Förutom att de bagatelliserar scoutens uppoffrande arbete har de varken förmåga att se talanger, samla spelarna, använda rätt taktik. Åtminstone inte enligt Mikael Hjelmberg som i bjärt kontrast till alla fantastiska spelare han plockar in tvingas genomlida typ tio säsongers allsvenska underprestationer – spelarna är ju bra, förutsättningarna är så fantastiska och ändå blir det inte bättre än en tredjeplats säsongen 2018. Men det ger också en inblick i en klubb där tränarna verkar ha fråntagits en hel del av det ansvar de har i andra allsvenska klubbar. Sägs så här om förutsättningarna: Jesper Jansson, och i viss mån styrelsen verkar ha all makt i Hammarby, till exempel Jespers forna klubbkamrater i Helsingborg, Markus Lantz och Jocke Persson kommer aldrig någonsin bli tränare i Hammarby eftersom de har en massa integritet. Det är förmodligen inte heller aktuellt med en meriterad utländsk tränare för de skulle knappast acceptera befälsordningen i Bajen.  

Den härliga frispråkigheten i ”Uppdrag chefsscout – från Aidoo till Amoo” (Idrottsförlaget) har dock ett pris, för läsaren. Mikael Hjelmberg har enligt eget vittnesmål gjort två, kanske tre mindre lyckade värvningar (fast spelarna egentligen var bra men av olika anledningar inte kunde prestera i Hammarby, vanligtvis på grund av okunniga tränare eller brister i organisationen): Gershon Koffie, Andrés Hernandez och kanske Mario Musa. Samtidigt missar Mikael Hjelmberg aldrig en chans att berätta hur stolt han är över att han upptäckt och hjälpt att sälja vidare sina grönvita guldkalvar, framförallt Jospeh Aidoo, Odilon Kossounou, Neto Borges och Amoo. De två förstnämnda är verkligt bra spelare, Amoo kanske blir mer än en ny Stefan Vecchia men Neto Borges?  Man kan bedöma spelaren efter hans köpesumma – Genk betalde cirka 20 miljoner för honom men varför de satsade så mycket på en spelare med så uppenbara defensiva brister (som han ersatte med cynism) är obegripligt. Brassen var väl värd cirka 7-8 miljoner. Genk lånade direkt ut honom till en liten klubb på nedre halvan av portugisiska ligan där han spelar ibland. Att det fanns andra saker som fick Genk att betala ett så surrealistiskt överpris (till och med officiellt) är jag personligen övertygad om men om sånt berättas det inte i boken. En annan sak som aldrig vidrörs är kostnaderna för de agenter som Mikael Hjelmberg har så goda kontakter med. Varken de ekonomiska eller moraliska.  I Afrika har han ett bra och ytterst givande samarbete med Patrick Mörk. Skriv inte ett enda ont ord om den agent som så många spelare dissar i Erik Nivas bok. När läget är skarpt tar Mikael Hjelmberg även parti för sin affärskollega och Hammarbys procent, inte för den spelare som kallar honom ”father”. Det är en av flera märkliga saker som i boken framstår som helt självklara. 

När Stefan Billborn och Jocke Björklund anses tappa greppet sommaren 2020 hamnar Hjelmberg på bänken för att ”stötta upp” tränarna. Inte utan stolthet redogör han för sitt facit: 3-3-1. Han efterträds av Tony Gustavsson. Trots bristen på framgångar sitter Billborn (och Tony) kvar till efter cupsegern våren 2021 – han måste vara en av de få tränare om fått sparken direkt efter ett cupguld. 

Billborn och Björklund saknade enligt boken konsekvent ledarskap och en tydlig spelidé. Det är förövrigt ungefär samma kritik som riktas mot alla tidigare tränare. Om Hammarby nu äntligen fick detta med Milos Milojevic i juni 2021 är osäkert. Det framställs som om han är Mikael Hjelmbergs gamle vän och scouten är också helt övertygad om att Hammarby äntligen skaffat rätt tränare till alla fantastiska fotbollsspelare han värvat. Nu kan inget gå fel…

Här kommer också ägaren Zlatan in. Han beskrivs som en fantastisk människa och närmast fanatisk Hammarbysupporter. När det gäller klubbens framtid är Zlatans recept enkelt. Allt ska expandera, snabbt. Omsättning och vinst ska upp och Hammarby ska ta plats bland Europas topplag. Kanske är det inte författarnas fel att Zlatan ger ett så naivt intryck. Å andra sidan – ur det ägarperspektivet är tabellplaceringen i december 2021 kanske inte en total succé. 

Generellt sett är alla nya spelare ”fantastiska” när de anländer och de spelarna som inte lyckas fasas bara ut ur berättelsen bakvägen, utan kommentarer. För det är förstås inte enbart dåliga tränare bakom fiaskoartade värvningar som Paulinho, brassarna Alex och Rômulo och de många mediokra målvakterna. Ändå är Mikael Hjelmberg och Patrick Mörk överens – åtta av tio gånger ska en bra scout ha rätt.

Det är ett problem att ha ett så pass enögt perspektiv. Hjelmberg och hans medförfattare Jonas Cederquist låter ett par av de personer som är mest frekventa berätta mer personligt om ”Micke” på några rader. Kanske var det tänkt att balansera bilden av den otrolige Mikael Hjelmberg. Istället förstärker alla, av de som svarat, bilden av den enastående scouten och människan Mikael Hjelmberg. Den eventuella bristen på objektivitet vägs dock upp av de detaljerade berättelserna om scoutjobbet, av tränarna och, indirekt, av Hammarby som en nära-kaosklubb. Läst med en nypa salt är ”Uppdrag chefsscout” en mycket insiktsfull och underhållande bok. Det bör också påpekas att et är ettsamarbete mellan förlag och klubb. Det imponerar att Hammarby officiellt vågar stå bakom boken.