If you can´t join them, beat em’

Jonas från Luleå ville bi fotbollsproffs. Tidigt insåg han att han aldrig skulle nå ens halvvägs. Som domare tog han sig ända fram till de stora mästerskapsfinalerna. Ja, nästan.

Detta ”nästan” är bokens mest intressanta del.  

Varför han inte får döma en CL-final eller en stor final i EM eller VM. Hur han och hans team tränar väldigt målinriktat, inklusive tyst diplomati och sväljer all förtret och orättvis kritik, hur de betygsmässigt är främst i världen men ändå inte får en final. 

Varför? Korruption, precis som över allt annanstans i fotbollsvärlden. Jonas Erikssons ”Korthuset”(Forum) ger så många exempel på genomkorrumperad, internationell domarkultur. Han skriver det aldrig rent ut men i fall FIFA, UEFA, domarbossarna alla är så genomruttna – hur troligt är det att alla dommarkollegor var lika objektiva och rättskaffens som Jonas själv framstår som?  

I detalj skildras hur han och teamet tränar väldigt målinriktat, hur de betygsmässigt är typ bäst i världen men ändå inte når målet”. 

Vänskapskorruptionen i UEFA bland makthavarna är utbredd och Jonas berättar om betydelsen av att inte döma mot länderna som styr förbunden. Speciellt Italien. Gör du det är karriären över. Detsamma gäller tveksamma domslut mot Juventus – de bestraffas bums. Att Anders Frisk fick en EM-final medan Lennart Johansson styrde UEFA är inte överraskande och säkert finns det domare vars sista stora match innebar att de sabbade för Sverige, Under Lennarts välde.  Precis som historiens i särklass mest korrupte finaldomare var svensk. 

Den värste av den alla verkar vara ikonen själv, Collina. En mästare på att slippa vara uppriktig och med totalkoll på Jonas fettprocent under hela karriären. Ständigt ljög Collina – om allt utom vikten av än mindre BMI-tal. 

Den bäste domare ska inte synas.  Under matchen. Inte heller efter matchen, tycker UEFA och FIFA. Därför har det har varit extremt sällsynt med domarbiografier men Jonas Eriksson lägger, liksom han tidigare placerade såväl ribba som pipa, nu även pennan härligt högt. Inte för ett ögonblick ifrågasätter jag Jonas berättelser. De gånger vi stött på varandra, även civila i Sigtuna, har han gjort ett oerhört gott intryck. 

Det är spännande läsning, så spännande en självbiografi kan bli om en medelålders, tunnhårig man som ska skipa rättvisa med hjälp av en visselpipa och två kollegor med färgglada flaggor. Låter inte sexigt men den stora behållningen är i stället varför Jonas han misslyckas med sin stora målsättning.

Det kanske allra bästa är början – massor av starka sinnesintryck. Resten av boken består mest till att referera hur Jonas försöker undvika sinnesintryck och vara i sin domarbubbla. Det enda jag minns är att han tycker gräset i Brasilien doftar gott. Det går inte att komma ifrån att Jonas framstår som en fantastisk människa och verklig förebild på alla sätt utom kanske som norrbottnisk pojklagsback med bristande impulskontroll. 

Jag tror det ger en Vilket han kanske är – jag känner honom som sådan men jag hade nog gärna sett en aning mer självkritik. För den borde väl finnas? 

Vänskapskorruptionen i UEFA bland makthavarna är utbredd och Jonas berättar om vikten att inte döma mot länderna som styr förbunden. Speciellt Italien. Gör du det är karriären slut.  Detsamma gäller tveksamma domslut mot Juventus – de bestraffas omedelbart. 

Sedan finns det ju en del sånt här även i svensk fotboll. Vänner som hjälper varandra upp i hierkien, domare eller ledare som gifter sig med domare och ledare ur en annan generation och plötsligt avancerar i graderna. DET berör inte Jonas Eriksson men han är kritisk mot Peter Fröjdfeldt och han berättar att han satte upp IFK Göteborg på listan över lag han inte skulle döma eftersom han redogör för att deras dåvarande sportchef Mats Gren var en lögnare av värsta skolan.  Sedan har det ju framgått att Gren spelade dubbelspela med klubbhuliganerna oc hen massa andra affärer som inte hindrar Gren.

PS De bästa domarna jag någonsin haft var två italienska domarteam som dömde CL och UEFA-cupen. De såg allt, det var en härlig känsla att allting upplevdes som absolut rättvist. Det var Författar-VM i Toscana 2006. Några månader senare blev just de två, plus tre andra team, avstängda på livstid för att varit strakt inblandade i Calciopoli skandal med Moggi och Juventus men i vissa mål även Milan. Lazio, Fiorentina med flera.