Att läsa om sig själv

Födda samma år, samma vilda uppväxt, fotbollsmålvakter, behovet av ett sommarhus vid havet, kampen mot elakartad cancer. Så mycket jag kan identifiera mig med, känna exakt likadant. Men jag skriver ännu, 14 år efter det första, ytterst oväntade positiva beskedet. Lars Høgh dog 8 december. Ett par veckor innan kom den före detta danske landslagsmålvaktens självbiografi skriven tillsammans med Jakob Kvist: ”Der er antal på alt” /Inget varar för evigt (Lindhardt og Ringhof). 

Det är en mycket bra bok. Gripande och konsekvent annorlunda: den är välskriven och fokuserar på hur man försöker stoppa det som kommer emot en (i huvudsak bollar och cancer). Han dog som landslagets målvaktstränare. Lars är mycket öppenhjärtlig, utan den självcensur vi tacksamma överlevare ofta fastnar i. Plus ett spännande, annorlunda målvaktsliv där han stod 817 matcher för Odenses A-lag men endast fick 8 A-landskamper. Men de åtta…

Precis som jag hade en läkare som flera gånger hämnades på mig hade Lars Høgh en tränare som hämnades på honom. Olyckligtvis var denne under många år förbundskapten. 

Jag påverkas naturligtvis av att jag så ofta känner igen mig, speciellt i de delar som sällan beskrivs. Dels som den motvillige målvakten, dels den dagliga, påfrestande kampen mot cancer, vikten av att träna psykiskt men också fysiskt. Vi hade till och med samma visuella affirmation för döden: ett mörkt rum med halvöppendörr som dök upp då och då och som man bara måste erkänna, förhålla sig till och vända ryggen. Och att vi båda arbetar som vanligt under hela sjukdomstiden, ena dagen ligger vi några timmar och får cellgifter, nästa dag är han på jobbet som målvaktstränare medan jag satt på pressläktaren och skrev. Båda skalliga. Båda oreserverat offensiva. Relationen till olika läkare, den vanvettigt usla sjukhusmaten, den oerhörda professionalismen och det ofattbara slarvet. Samt den förundrande livserfarenheten av en så usel sjukhusmat att det som ligger utslängt på tallriken helt enkelt uppfattas som förnedrande. Jo det känns så – maten ska vara en av våra tre viktigaste drivkrafter och livsbetingelser. Att kämpa för livet men matas av sönderkokt, smaklös skit är en lite ambivalent upplevelse. Och att ha en bästa vän bredvid sig som orkar slåss för dig när du själv är utslagen. Som till exempel att Lars Høgh nekades en tidig Covid-19-spruta av hans läkare på regionslasarettet men fick första sticket omedelbart – så fort en rasande, förtvivlad fru ringt specialisterna i Köpenhamn.

Jag tror man sammanfattar det bäst som att vara en dödende cancerpatient är ungefär som att vara fotboll. Du är totalt utlämnad åt människor och organisationer som är olika duktiga och har olika intressen. Det gör jävligt ont och du måste lita på dem men är samtidigt beroende av dem. Det går upp och ned och för mig gick det riktigt upp 4 december 2007. Lars kämpade i tre år men hans namn kommer leva vidare i decennier tack vare den säregna, unika boken. 

Beskrivningen av cancervården kan delvis också liknas vid att vara fotbollsmålvakt. Ensamhet, fast i ett lag, där vissa saker är fantastiska och andra mindre bra eller rent ut av skit. Plus en tränare/läkare som du måste lita på men likväl inte kan göra det helt och hållet. 

Det är också speciellt eftersom Lars Högh var granne och nära vän med Christian Eriksen, var den som i alla år konkurrerade med Peter Schmeichel, hade Kasper Schmeichel boende hos sig som barn och var den som släppte in  fem mål mot Spanien i VM-86.  

Det är mycket och den här texten är väldigt ostrukturerad. Det är ingen recension, det är bara ett försök att fästa de första tankarna på något. Innan jag nu publicerade plingade mobilen och i det fb-flödet hade cancerdrabbade, extremt starka folkpartisten Birgitta Olsson skrivit om en vän som precis gått bort. Det tog tre månader mellan besked och begravning. Återkommer med en lite mer fotbollsbetonad recension.