Jag gör en Niva

Juldagsmorgon och flera minusgrader i Malmö. Då tar jag chansen och luftar fotbollströjorna. Vissa hänger dubbla och några är i tvätten eller på Vesterbro men de flesta är här med början till vänster: Helsingborgs IF 1967. Och Hasse Selanders nummer. Inköpt på Sporta i början av Bruksgatan tillsammans med pappa en tidig lördagsmorgon. Jag har väldigt tydliga, närmast exakta, sinnliga minnesbilder av den shoppingturen. Det fanns inga MFF-tröjor i affären. Inga andra fotbollströjor över huvud taget, bara HIF.  

De mer moderna tröjorna handlar om identitet, klubbtillhörighet, känslor. I några fall gåvor och så att vissa tröjor helt enkelt är så snygga. Har de samtidigt en etta på ryggen så jag varit beredd att lägga 3-4 € på nån loppis i Sydeuropa. Trots klubbmoraliska svekdebatter som följd. Jag har bytt bort en italiensk landslagströja, som var väldigt snygg i ett svagt, anti-italienskt ögonblick. Dessa stunder av vredesmod uppstår ibland, trots att jag faktiskt gjort en landskamp för Gli Azzurri. Snyggast tröjor, den förfärligaste fotbollen. Det är rätt logiskt. I utbyte fick jag en medium, vitröd, från en Kairoklubb. Den har jag aldrig burit.  

Åter till 60-talet. Blivande chefen för Emmaboda Glasverk, och senare handelsattachén i Japan, pappa Flyxe, hade bestämt att vi skulle spela Eskilsminnecupen. Ett gäng åttaåriga tågaborgare, plus sonen Martin som bara var sju. Vi var Manchester United i HIF-röda tröjor medan George Bests lokalrivaler spelade i himmelsblått. Fast det förstod jag inte då utan jag var högerback i sjumannalaget. I övrigt var det väl Stefan Flyxe på topp. Var GC med? Kanske Loopie vars far var radiohandlare och så den tekniske Sjunnesson. Vi borde varit fler…

Dagen före match brännskadade vår målvakt Uffe Nelson sin arm och jag fick hoppa in. Vi förlorade 0-10, det sas jag var bäst på plan och jag blev frälst – älskade från den stund målvaktskallet. Jag gjorde en sen karriär i Gröstorps IF som målvakt medan Uffe spelade ett hundratal matcher för HIF, som högerback efter Uffe Nielsen vill jag minnas. 

Under sent 60-tal fick jag också landslagströjan med liten flagga, Åtvidaberg, Djurgården, Internazionale och FC Barcelona –de två sista av min resande 20-åriga storasyster Marianne som även köpte byxor, klubbmärke man kunde klistra på och sådana där strumpor som inte hade fötter men väl ett litet band att fästa under foten. Jag hade vid detta tidpunkt inga som helst relationer till andra klubbar än HIF, och naturligtvis Inge Danielssons landslag, så jag har lite svårt att förklara. En av de första var också en vacker, alltför stor IFK Göteborgströja i skön bomull med krage och snöre i halsen, Bebben-style. Den har försvunnit – tror det var min storebrors som jag indirekt ärvde eftersom Thomas höll på MFF. Förmodligen en gåva av vår morbror Per, tandläkare med praktik nedanför Sjöfartsstatyn på Masthuggstorget. 

Djurgårdströjan kan kanske förklaras av mina farbröder i Stockholm – har faktiskt ingen aning. Den är dessutom i polyester. Åtvidabergströjan existens kan endast härledas till det faktum att pappa var mycket god vän med folkpartikollegan i Riksdagen, tillika Facitchefen, Gunnar Ericsson. Denne var också ordförande i SvFF 1970-1975.  

Det är samtliga mina tröjor från 1960-talet. Jag kan inte minnas att jag någonsin bar dem offentligt eller i icke fotbollsmässiga sammanhang. Ja, förutom landslagströjan och den sista bilden på mig i den i trädgården är från 1971. Men det är vördnadsfulla minnen och en slags pojkaktiga reliker i bomull. Det blir väl så här när man inte har egna barn… …jag vet inte om författaren till årets sportbok, Fotbollens Kuriosakabinett, har barn eller inte men jag tänker att det är ungefär samma känsla bakom hans samlande som min garderob. Nånting med något ganska obetydligt men vackert som borde bevaras.

Fortsatt god julhelg på er! 

Ps Där hänger faktiskt också några cykeltröjor, bland annat den lätt Mariscal-inspirerade katalanska landslagströjan från säsongen 2015 med vacker rödgul hals även om den har märkligt stora vita inslag…  …cyklister är mer färgresistenta än fotbollsfans.  

Pss Erik Nivå på senare år publicerat tre böcker med utgångspunkt i hans jättelika samling av moderna fotbollströjor.