Därför slutade allsvenskan som den gjorde (en mellansäsongsserie i fyra avsnitt). Del 2: Huvudstadens ständiga hybris

De har inte enbart den kungliga huvudstaden/regionen gemensamt – de betraktar även alla säsongen 2021 som ett fatalt misslyckande. De anställt optimistiska ser enbart tabellplaceringen 2:a AIK, 3:a Djurgården och så som vanligt sladdande Hammarby som 5:a. Resten är för fiasko-tolkningen, i tysthet. För alla de tre klubbar vars självbild har guldram. Samtliga förlorade sju seriematcher vilket är väldigt mycket. Ingen tog ens 60 poäng vilket var ett krav för medalj under många år. De gjorde färre mål och alltför många rubriker handlade om frustration. En säsong när MFF är så pass dåliga i allsvenskan borde naturligtvis 08-klubbarna smugit sig före.

Klubbarna har också det gemensamt att de köper äldre färdiga spelare, erbjuder höga löner och att transfern ofta inte verkar vara riktigt vad tränarna vill ha. I både DIF och Bajen sitter en allsmäktig sportchef sedan många säsongen tillbaka. Det har skapat en väldigt labil och svag tränartradition. Det är något båda klubbarna borde satsa på att förbättra.  

AIK

Krisade rejält under Norling. Så satsade man allt på att klara sig kvar och fick till sommaren fram den näst sista pusselbiten: en bra målvakt. Det har inte AIK haft sedan Linners dagar. Nordfeldt har så hög potential att jag faktiskt tippade de som SM-vinnarna är jag sett honom i första matchen. Jag tycker det är frapperande att man satsade på en så dålig målvakt så länge. Tyder på djup okunskap. Detsamma kan sägas om forwardsbesättningen. Hade klubben tänkt mindre på tradition och AIK-attityd och mer på funktionalitet hade man tagit hem serien. Som vanligt vann man någon av U-gulden. AIK har producerat massor av stora talanger de senaste åren och hade verkligen något stort på gång med Rikard Norling. Tyvärr var inte klubben, supportrarna och svensk fotbollsmedia vuxna nog att hantera situationen som uppstod när laget inte vann och spelade experimentell fotboll i uppfostrande syfte. Så nu sitter man istället med några meningslösa medaljer och en rad överbetalda föredettingar istället för några av landets mest lovande, underhållande spelare.

Djurgården

När Järnkaminerna hamnar på andra plats i Fair Play-ligan är något fundamentalt fel i klubben. Ungefär samma brist som uppdagades när man förlorade hemma mot Varberg. Och Elfsborg. Och förnedringsförlorade 3-0 mot ett ytterst mediokert Blåvitt. När det verkligen gällde 2021 var det Plastkaminerna.

SM-vinnarna hade vinnarskallar – det saknas nästan helt nu och de ansvariga ledarna har inte lyckats implementera varken jävlar anamma eller ansvar. Hur bekymrad Magnus Eriksson än ser ut i TV-rutan. När det gällde syntes han bara där: i halvtid.

Som vanligt värvade DIF gamla spelare och hoppades de skulle leverera. Framförallt gäller det äldre svenska forwards. Hade de läst Maxtiotår hade de aldrig köpt Kalle Holmberg som målgörare. Eller Emir Kujovic. Och framförallt inte tecknat låånga kontrakt med dem. Klubben har massor av spelare de köpt färdiga för att de kan erbjuda höga löner men så länge man bara får använda elva åt gången skapar överflödet bara tristess och dålig stämning.  Djurgården har typ tio spelare som hade lyckats mycket bättre i nästan vilken allsvensk klubb som helst. Det enda Djurgården var bra på i år var målvakter. Vasiutin var bäst, Widell Zetterström topp fem, minst.

Piotr är en ovanligt bra värvning. Viktor Edvardsen är förmodligen bara en ny attitydstinn Kalle Holmberg från gränstrakterna mellan Närke och Värmland.  

Djurgården behöver tänka om. Det är inte fel på ekonomin, publiken eller spelarnas kvalité. Djurgården behöver en ny sportchef och ny tränare.  

Hammarby

Katastrof. Stefan Billborn var en av seriens allra bästa tränare men klubben var inte mogen för motgång. Så man plockade upp scoutchefens balkanerfarne kompis som sedan lämnade klubben utan att berätta att han börjat förhandla med Rosenborg. Efter sex månaders ansvar och kontrakt. Vad säger det om Hammarbys organisation och klubbens egentliga klimat bakom kulissen av bärs och rakade brassar?

Det mest nedslående för fansen var förmodligen inte alla pinsamma poängtapp (lika många som segrarna var få) utan att man gjorde så få mål. Lika nedslående: Paulinho vann inte skytteligan det här året heller. Men han stod säkert för den största relativa viktökningen i hela serien. Minst lika pinsamt är att David Ousted fick stå 25 allsvenska matcher 2020 och 22 stycken 2021. Dansken var alltför gammal. I år hade Bajen dessutom landets kanske mest lovande målvakt på bänken. När han gjorde ett mindre lyckat ingripande mot Östersund blev han omedelbart petad.  När han fick chansen igen, t ex mot Halmstad borta var Oliver Dovin bäst på plan. Hur man kan missbedöma målvakter så grovt, så länge är synnerligen märkligt. Nu glädjer jag mig till att äntligen få se Dovin regelbundet och peta inte en ung målvakt på grund av ett, simpelt misstag. Finns inget mer korkat men så känns ju Hammarby alltid som en klubb där kloka beslut ofta får stå tillbaka för den där lite obeskrivliga känslan…  …den där känslan som är Bajens ”brand”. Hammarby har många bra pusselbitar som borde resulterat i betydligt större framgångar. Man värvar uppenbarligen många unga afrikanska talanger som säljs vidare till Belgien för massor av pengar – nästan som om det var en färdig arbetsstrategi mellan de olika klubbarnas, agenter, scouter och sportchefer. En slags insideraffärer, med alla i leden involverade utom de stackas nästan livegna spelarna. Det är en slags människohandel som inte känns helt OK. Men så länge det räcker till att betala Paulinhos lön är det väl OK för Bajen-fansen. Frågan är om Zlatan är lika tillfreds? I hans senaste självbiografi ger författaren intryck av att vara den som genomsyrar och styr klubben. När Zlatan flyttar hem till Stockholm om ett par månader – kommer han då vara lika förlåtande och förstående till ”hans” sportchef, tränare och de på olika sätt överviktiga spelarna?    

PS Det gick hyfsat ute i Europa. Cred. Kanske var det därför inte Zlatan imploderade, just säsongen 2021.