Handbollens bra och dåliga sidor

Det bästa med handboll är snabbheten, dynamiken, relationen domare-spelare och att målvakterna har huvudrollen. Detta sistnämnda faktum kan jag älska – lagens viktigaste spelare är alltid målvakterna och de är inte dömda av ett misstag eller två.

Det sämsta är domarnas svårigheter att döma för passivt spel, utvisningar och fasthållningar plus då den lilla, trånga effektiva planen. Sex utespelare var lagom på den tiden folk stod och spelade handboll men spelet har växt ut på kanterna samtidigt som spelet det blivit oerhört mycket snabbare. Idag är sex en man för mycket för att handbollens estetiska dimensioner helt ska uppenbaras. Det blir helt enkelt alltför klyddigt för det vackra. Och när sex känns överlastat, hur ska vi då karakterisera sju mot sex-spelet i EM?

Genom det förhållandevis stora målet mister handbollen en dimension i förhållande till basket. Handbollen tenderar att bli alltför statiskt och förutsägbart något elitbasket undviker genom att premiera de svåra, långa avsluten före de som motsvarar sex meter i handbollen.

Med en man mindre tror jag handbollen blivit öppnare, mer spektakulär och mindre målvaktsberoende. Eller så får man göra målen än större.