Maten, moralen och OS-medaljerna i Odense

Tycker det är svårt. Jag har älskat de här tävlingarna och nu är det nästan bara fusk, falskhet och cynism kvar. Plus en massa fantastiska unga människor som vill möta och mäta sin förmåga med de från andra länder. Vilket ju är supernice, i teorin.

Jag har varit en av landets ledande, skrivande experter på OS-historia och nu är jag nästan bara sur. OS är en fin tanke och det verkar generera fina tävlingar. Även denna gång. Jag ville så gärna se Nils van der Poel att jag satte på i sista sekunden. Och överväldigades av att komma in med fem varv kvar. Trodde först det var en repris och att fiaskot (2 sekunder efter) skulle repriseras. På engelska. Med det var live och Nils höll farten in i mål trots några mindre lyckade kurvor. Och vann.

Så jag intervallbojkottar på mitt alldeles eget sätt. Vilket ju är fusk i sig och omoraliskt. Varför?

Jo, för att jag i förra texten om bojkotter kom fram till att ifall jag bojkottar OS måste jag naturligtvis också bojkotta VM i fotboll. Och det kan jag inte. Tyvärr. Går inte. Och bojkottar jag inte VM så kan jag lika gärna låta bli att bojkotta OS. Så jag bojkottar i princip allt utom Nils van der Poel. Och kanske en final med Tre Kronor. Nåt mer bud på vad som borde undslippa min bojkott?

PS Inte ”man, bara ”jag”. Jag är inte bättre än någon annan – blott mer moraliserande och osäker i min omättliga sportkonsumtion.

Ps Brecht har i Tolvskillingsoperan skrivit något om att ”“Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”. Ungefär så. Spelas just nu på Odense Teater i regi av min lagkamrat från Författarlandslaget: vår egen offensiva kreatör och ”regista” Moqi.


About this entry