Ragulin slogs aldrig

Min beundran för Finland och finsk idrott (trots att löparna råkar dopa sig ibland) börjar med finska vinterkriget. Jag var tio år och pappa berättade att en av hans bröder föll som frivillig. Jag, som hade krigsleksaker och sträckläste ”Fältskärens berättelser” fick en annorlunda syn på krig – något som då i barndomen påverkade mig mycket mer än bilder på högar av tomma resväskor i Auschwitch eller Anne Franks ansikte. Krig var fram till den dagen en sorts tävling, en vuxenlek, där de som vinner mest är bäst.

I morse tog Finland sitt första OS-guld och besegrade dessutom den ryska björnen, igen! Den rysk-sovjetiska aggressionen mot ett mindre grannland går inte att radera dessa dagar, inte ens i ishockey. Jag tänker på angreppet vintern 1939 och på finnarnas kamp mot en tio gånger så stor motståndare. Det öde som Ukraina står inför i dag. Jag bär på en liten, liten bräcklig dröm om att de finska lejonens seger kan få hockeyentusiasten Putin att omvärdera den ryska krigsmaktens styrka och vinnarinstinkt. Kanske räcker det att kriga med blott puck och klubba?

Ragulin, världens störste hockeyback i slutet av 60-talet, behövde aldrig slåss – inte ens mot cyniska kanadicker. Han bara åkte in på isen, stod trygg framför Konovalenko och Tretjak och så vann Sovjetunionen alla, nästan alla, VM och OS. Visst, A-femman hade också sin del i gulden, men Pippi Långstrump hade rätt: den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll! Kastrerade amstaffen Anton hade Ribberborgs hundparks största muskler och kraftigaste käkparti. Han har också världens största hjärta. Han sprang rakt in i hundparkens alla konflikter och bara ställde sig där – mitt i ringen. Då lugnade alla ilskna hanar och cyniska tikar sig ögonblickligen. Så kärlek vinner, i fall vi vågar.

Ps Läs gärna min långa text om Finland och den utmärkta boken om dess historia på Maxtiofingrar: ”Vad gjorde Osmo Winter i vår trädgård?

https://maxtio.wordpress.com/2021/01/17/vad-gjorde-osmo-winter-i-var-tradgard-2/