Varför får inte bästa straffskytten slå straffarna?

Hedvig Lindahl dunkade upp sitt första mål i nättaket. I sin 182:a landskamp. Det var en av de bästa straffarna jag sett en damfotbollsspelare slå.  Och sedan gör hon en lika kvalificerad räddning på Italien sista straff. Under sådana omständigheter hade herrspelare rusat ned till målvakten och kastat sig över denne. Svenska damfotbollsspelare valda att klappa om varandra vid mittlinjen och sedan jogga ned till Hedvig och tacka. Det tyckte jag var besynnerligt.

Utmärkande för svensk damfotboll är annars att de mest profilstarka spelarna, ledartyperna, även är de sämsta straffskyttarna – jag tror aldrig jag sett sämre straffskyttar än Caroline Seger och Nilla Fischers. Nu satte Seger ju två straffar i finalen mot Italien häromdagen men hon har missat andra, i viktigare sammanhang. Mönstret var likadant i andra OS-lag. De äldre spelarna och lagkaptenerna slog dåliga straffar – i Sverige slog de bästa straffarna av de som inte var bland de fem första. Kan det vara så i damfotbollen att man lutar sig mot de äldre, ledartyperna – att de tar så stor plats att de automatiskt blir straffskyttar, som ofta misslyckas? Att ledaregenskapar och ”jävla-anamma-attityd” övervärderas och övertrumfar teknik och mental styrka? 

Nu kan det förstås vara så att Hedvig inte velat slå straffar tidigare – jag vet inte. Det är otroligt svårt att få fram statistik vad gäller damfotboll. Och förbundet som lägger ut en video ”med målen från när vi vann” från finalen visar endast 2 av 7 mål. På 2 minuter och 55 sekunder. Svårt att bedöma straffskyttar när vi inte får se dem – trots rubrikens löfte.

Det är mycket som jag inte förstår vad gäller svensk damfotboll. En helt obegriplig sak är att Kosovare Aslllani efter 12-13 år som offentlig person inte lärt sig att tänka först och snacka sen. Så här sa hon nyligen i en intervju i Aftonbladet: 

”Du menar att journalister inte ska kunna ringa upp spelare efter matcher?
– Nej, det tycker jag absolut inte. Jag förstår inte att spelare fortfarande svarar på mobilen! Det handlar om att ta damfotbollen till en sorts professionalitet. Okej, det handlar om att synas men då kan man göra det på andra sätt. I en planerad form”.

Kanske är det i denna officiella röra av mediala och mentala självmål vi ska se de senaste årens svenska damfotbolls misslyckande. Ja, trots att de vann den smått skrattretande Algarve Cup.