Fotbollsskador – varför bara ökar de? Del 1

När Malmö FF:s gamla stjärnor har kvartalsträffar på Kockum Fritid brukar det vara ett långt led av halta och lytta som rullar in genom den handikappanpassade entrén. Utanför står färdtjänstfordonen i kö. Några spelare sitter i rullstol, några använder rullatorer, många har svårt att gå men kämpar på ändå. Speciellt en sådan här kväll. Den där vaggande gången som troligtvis orsakats av allvarliga höftledsproblem är rent smärtsamt vanlig. Det känns nästan lite bibliskt, eller som om det är gamla krigsveteraner som möts. Inte min barndoms kärnfriska, starka, snabba, sunda fotbollsidoler.  

Eftersom skadorna ökar i omfattning konstaterade Elfsborgs kvinnliga, nytillträdda fysioterapeut för några år sedan att svensk fotboll tränar fel. Och just där och då dog den diskussionen.

Sedan dess verkar skadorna inte ha minskat, tvärtom. Har inte hunnit kolla upp Elfsborg men ta till exempel Malmö FF som en stor del av säsongen 2021 hade åtta, nio spelare borta. Att spelare som Lewicki, Christiansen, Knudsen och Toivonen nu börjar den nya säsongen skadade efter att ha varit borta stora delar av förra säsongen. Det är ju inte meningen. Då är det fel någonstans. Spelare om gång på gång drabbas av samma skada (eller nya) borde ju ha blivit friska och bra under de fyra (eller tio, tolv) månader de inte spelat.

Så antingen är skadorna så pass omfattande och kroniska att skadorna helt enkelt inte kan behandlas tillräckligt eller så har rehab inte varit tillräckligt bra. Att Lewicki, AC (och t ex  Johan Dahlins rygg) bara råkar vara hopplösa kan inte vara en förklaring. Eller det kan det – ifall den träning de haft tidigare i karriären inte varit tillräckligt bra och rehab inte lyckats. Då har kroniska skador uppstått som antingen till viss del handikappar spelaren eller som gör att spelaren egentligen borde skaffa sig ”ett hederligt jobb”…

Jag tror att de fysioterapeuter som arbetar med allsvenska fotbollslag är oerhört kunniga och duktiga. Men, precis som läkare anslutna till en klubb så kanske de ständigt tvingas tumma lite på etiken? Ifall spelaren känner sig bra, lagträningen går bra, tränaren vill ha tillbaka spelaren, klubbens säsong kräver sina offer – hur många terapeuter vågar då hävda motsatsen, att spelaren för att inte riskera återfall bör vänta med comebacken?

Sedan har vi problemet med att det under seniornivå tränas väldigt konstigt och ofta helt felaktigt. Om vi vet vilka skador en elitfotbollsspelare har – varför försöker vi inte bygga upp de delarna av fotbollskroppen före seniornivå. Ja redan före juniornivå?

Fast ämnet verkar vara så ointressant för berörda parter att det till och med är svårt att finna vilka de vanligaste skadorna är. SvFF gör ett stort nummer av att Folksams statistik. De försäkrar fotbollsspelare och enligt de siffrorna är den tredje vanligaste skadan i svensk fotboll tandskador.

Först tanken är att jag måste klickat på fel sport – det kan mycket väl vara ishockey. Men nej – betalda, utbildade medarbetare på Folksam, och indirekt SvFF:s experter, anser att tandskador är tredje vanligaste fotbollsskadan. Vilket det kanske kan vara ifall man bara ser till vilka skador som anmäls. Problemet är att bara ett fåtal, de mest kostnadskrävande och omfattande skadorna anmäls. Fotledsskador, alltså till exempel skador på ledbanden i foten förekommer i princip inte i svensk fotboll – enligt Folksam och dess partner Svenska Fotbollförbundet.

Vi som lever i en annan, mindre teoretisk och statistisk, del av fotbollssverige vet att de vanligaste skadorna som gör att man missar matcher är utan att rangordna: knä, ljumskar, fotleder och baksida lår. Det kan också vara mjukdelsskador på grund av yttre våld, till exempel ett motståndarknä som orsakar en mindre men väl så smärtsam och hämmande blödning i en muskel.

Samtidigt har det blivit alltmer vanligt att klubbarna inte berättar vilka skador spelarna har. Den enda orsaken till att de gör det är att problemet är så stort och infekterat. Då väljer man tystnad och munkavle istället för att våga diskutera ämnet och förbättra situationen. Inte oväntat är den skånska klubben med många skadade nyckelspelare i mars månad en av de som sedan några säsonger försöker censurera all information om skador.

Så frågan är – varför tränar man inte för att undvika sådana skador? Speciellt ifall du är professionell spelare och har i genomsnitt 20-22 timmar par dygn då du inte tränar? Varför lägger inte klubbarna större vikt vid skadeförebyggande träning när den samtidigt gör en till en bättre fotbollsspelare. Med bättre tänker jag inte enbart på alla matcher man annars missar eller de kroniska skador, relativa handikapp och ”inmobilitet” det skapar  – jag tänker på att en spelare som tränat rätt har en starkare kropp, bättre mobilitet, styrka, koordination och balans. Jag tänker också att en spelare som förstår vikten av att tidigt uppskatta en stark, oskadad kropp också blir en bättre spelare och kan tillgodogöra sig mer träning. Inte enbart i timmar utan också för att spelaren förstår och har utvecklat kommunikationen med ens egen kropp. Det som kan kallas kroppsförståelse.  

När jag själv, med gammal knäproblematik, startade träna pojklagsspelare letade jag efter knäskade-preventiv träning för ungdomar hos SvFF. Vi vet ju att skador på ledband och rupturer på stora muskler mellan bål och knä som uppstår i ungdomen har en tendens att vara livet ut.

Det enda jag fann var en serie videoklipp som var 20 år gamla. Vissa av rörelserna var direkt farliga – de flesta ganska meningslösa. En eller två var bra – ut av 12!  Varför inget om hur vi tränar för att undvika skador i fotled, ljumskar och baksida lår?  

Jag hittar en sida på nätet där en obunden fysioterapeut som arbetat med ”hundra allsvenska spelare” hävdar att alla i serien i princip tränar fel. Hans teori, vilken låter ganska rimlig, är att alla skador nedanför ryggen egentligen beror på bristande mobilitet och styrka i buken/bäckenet. Speciellt i ”Gluteus” – de tre muskler som vanligtvis benämns rumpan. Av exakt samma skäl kan vi nämligen konstatera att de flesta skador som privatpersoner får ovanför buken beror på bristande mobilitet och styrka i antingen magen eller ländryggen och vanligtvis i båda samtidigt.  

Så varför tränar vi inte mer rumpa? Hade AC eller Lewicki kunnat spela helgens semifinal i cupen i fall de tränat mer rumpa tidigare i karriären? Den fråga tar vi i nästa del, efter semifinalen.