Det går upp och ned för blågult

Hur ofta vinner laget med den minsta publikkapaciteten en stor europeisk liga? Till och med Monaco har ett par lag efter sig när det gäller fullsatt (ett för övrigt helt okänt begrepp i just den staden/ i det furstendömet). Så är det inte i Horta i södra Bryssel, belgisk fotbolls ursprungliga epicentrum. Där står den lilla nykomlingen för europeisk fotbollshistorias kanske mest överraskande elitcomeback. 

Jo, det går upp och ned i fotboll. Liksom i Bryssel. Bryssel är bra backigt. Speciellt den södra delen. Ifall du befinner dig nere i turistgrytan med alla palats har du en cirka två kilometer semikraftig uppförsbacke söderut – till den fattiga, invandrartäta men stolta stadsdelen Horta (officiellt en del av staden Forest). Går inte att motstå. Eftersom jag bott i Horta (högst upp i norra backiga Barcelona ett par år) kunde jag inte låta bli att cykla hit upp och med en god öl njuta av själva höjdpunkten på hela Bryssel, i höjdmeter räknat: den galna kraftverksliknande kyrkan vid Altitud 100 (Altitude cent). Kyrkan är en slags Vilks motsvarighet till vallonsk rondelreligiositet – vid dess port möts sju breda gator och helgedomen är skapad i en stil om enbart kan beskrivas som grovkornig sovjetisk 30-talsmodernism.  

Vad jag inte visst när jag satt där (på två uteserveringar och beundrade den groteskt anti-estetiska kristna arkitekturen från olika perspektiv) var att jag inte enbart var närmast himmeln vad gäller önskeöl, och rent logistiskt, utan även fotbollsmässigt. I skogen tre hundra meter västerut (d v s dold av träd och buskar)  ligger Royale Union Saint-Gilloises sekelgamla hemmaplan, döpt efter en ännu äldre död, före detta, ägare. Före 1936 trängdes 15 000 åskådare här – en av den dåvarande belgiska ligans största och mest pampiga arenor. Idag är den minst med kapacitet att härbärgera 8 000, ifall den lokala brandkårschefen tittar bort. 

Fram till 1935 dominerade de i gula tröjor och blå byxor belgisk fotboll. Totalt. Man vann ligan elva gånger och cupen nästan lika ofta. Det var en folklig klubb och märkligt nog lika omtyckt bland de fattig flamländska fansen som de fransktalande vallonerna. De två tycker annars aldrig likadant. Samma år som senaste seriesegern tog sig rika, arroganta, vallonska Anderlecht i de västra delarna sig upp i ligan. Därefter har klubben mer eller mindre varit belgisk klubbfotboll i 87 säsonger. Visst Mechelen, de båda klubbarna i Brugge och Gent har vunnit då och då men i princip har landet lika många framgångsrika fotbollsklubbar som de har språk. Anderlecht har 34 titlar, Club Brügge och Standard Liège då och då och så lilla rebelliska klubbreliken Union SG. 

För Union gick det utför. Man var föredettingar. Inga titlar alls och 1972 lämnade man förstaligan, samtidigt som Anderlecht var som allra, allra bäst. Själv trampade jag backen ned, söderut till Forest och tog sedan en stor vid sväng längs stadens västra förorter, inkl Anderlecht – varvid jag missade den pyttelilla skogen med Stade Joseph Marien men fick dricka desto fler öl i septemberhettan.

Hundraårssäsongen 1997 firade Union med degradering till tredje amatörligan. De återkom dock till högsta ligan nu i höstas – för första gången på 49 år. Det var tre år efter att Brightons ägare gått in och ordnat upp affärerna. Man har slagit de purpurfärgade (färgsymboliken för hybris och övermod) i båda matcherna och leder nu helt sensationellt ligan med fem poäng tillgodo på Club Brügge. Men. Man har slutspel. Det innebär att de fyra första möter varandra två gånger: alltså ytterligare sex matcher. Anderlecht ligger med tre grundomgångar dock kvar på en härligt retfull femteplats. 

Union SG är den enda belgiska klubben utan mediokra svenskar, känns det som. Två danskar, mittfältaren Casper Nielsen och försvararen Jonas Bager platsar. Deniz Undav leder skytteligan med imponerande 25 mål på 31 matcher. Han är en tidigare helt okänd tysk forward som nu står på tillväxt. Han kom på fri transfer från lilla SV Meppen. Efter cirka ett mål i varje match köptes han av Brighton i januarifönstret för 7 miljoner € för att genast lånas tillbaka. 

Till och med namnet väcker fotbollsromantikern i mig. Royale Union Saint-Gilloise låter som ett gammalt proletärlag från 1930-talet med filterlös Jean Gabin-cigg som symbol i klubbmärket (öknamnet ”Royale” tvingas på alla belgiska klubbar efter att de fyllt 25 säsonger). Det fanns en gång massor av fotbollsklubbar i Bryssel men alla de klassiska, alla utom Union som vägrade, samlades i rödvitsvarta RWD Molenbeek norr om centrum säsongen 1972. Det var säsongen efter Union fallit ur ligan och man började bygga stadens metro. Det låter ödesbestämt som en opera, och på samma sätt som Maison du Peuple ( se nedan) men Union trotsar nu historien och jag vill uppleva det live (OK hyfsat ”live”). Jag har ingen aning om man kan streama belgisk ligafotboll men det känns som om jag bara måste se Union ta första titeln på 87 säsonger. 

Ps Viktor Horta var en belgisk arkitekt och designer (1863-1947). Han är en av grundarna av ”Art Nouveau”. Horta ritade allt från Bryssels centralstation till Johannes Brahms gravsten i Wien där jag också bromsat in min cykel. Fast det är förstås en helt annan, och fotbollslös, historia. Hans kanske främsta byggnad var Maison du Peuple (1895–1899), den belgiska arbetarrörelsens jättelika centrumkyrka. Den revs dock 1965. Allt material sparades så man kunde bygga upp den igen, senare. Men istället gjorde stålet och stenarna comeback som del av Bryssels tunnelbana. Fyra av hans återstående byggnader är utsedda till UNESCOS världsarv. Varken kyrkan på Altitude 100 (eller Stade Joseph Marien) är hans fel – förmodligen är helgedomen en slags hyllning till Horta som havererade på vägen.