Gnällig och bitter eller blott en kritiskt kramande motgångssupporter?

Det är roligt med fotbollssupportrar. De (eller vi) är ungefär som religiösa sekter, eller små extrema politiska partier: den närmaste grannen är den värsta fienden. Oavsett om det rör sig om ideologi, gudssyn eller hålla på en klubb (man håller på klubbar, inte på lag – det är inte tillfälliga fram- eller motgångar som gör att man känner mer för en klubb).   

Fotbollssupportrar i HIF och MFF, alltså de av dem som drivs av fotboll och inte av mindervärdeskomplex, kortsideshat eller pyroteknisk självhävdelse, är oerhört lika. Ändå föraktar de varandra mer än nån annan. Det kan vara roligt, retsamt och kärleksfullt men för det mesta är det ”dead serious” och då är det nåt fel!  

När jag frågade Markus Rosenberg om inte Jordan Larsson vore en perfekt värvning för MFF nu med några få veckor kvar till allsvenskan kontrade han med att det inte fanns någon över huvud taget som önskade sig detta. Ingen. Utom jag då, uppenbarligen.  

Jag tror det sekteristiska tänkandet Rosenberg (eventuellt av misstag) gav uttryck för är fel och illa för MFF/MFF-familjen. Jordan Larsson är inte HIF:are. Jag var på Olympia när medlemmar i klubbens officiella supportergrupp stormade planen och försökte misshandla honom. Jordan är i lika stort behov av att återstarta karriären i en klubb i europeisk cupfotboll ( plus ta plats i ev VM-trupp) som MFF är av en målskytt. Hans värde är nu endast marginellt högre än Colaks var då JDT hoppade av i protest. Det är inte frågan om att ha råd eller inte vilja ha fler Högaborgare (som Martin Olsson). Det är frågan om MFF har råd att låta bli.  

Samtidigt är IKT Mackans klient i FootNation – det är klart han hellre ser sin egen ”spelare” än Jordan i MFF men är det lika funktionellt och inkomstbringande,  för MFF? 

Min första och avgörande match som fotbollssupporter var HIF-MFF 1-10. Jag blev HIF:are. Det kändes helt rätt att hålla på de svaga istället för de mål- och poängbesuttna min far och storebror bekände sig till. Ifall jag nu skulle välja. Vilket de flesta anser man M Å S T E  G Ö R A! Jag är ungefär lika mycket HIF:are som MFF:are. Jag började följa Celtic efter deras mest förödmjukande hemmanederlag i modern tid. St Pauli vinner lika sällan CL som Livorno., Salguerios, Brighton. Östersund, Lyngby och Fremad Amager. Det samma gäller i princip alla elitklubbar jag följer utom FC Barcelona, MFF och IFK Norrköping. Jag har släppt lite på banden till St Etienne. Det är inte för att de håller på att åka ur Ligue 1 utanför att en kvällstidning sitter på rättigheterna. Sånt ska inte dagstidningar syssla med – tycker jag. Man kan inte både ha kakan och äta den. Man kan inte kritiskt granska samma produkt som man säljer. 

Av bland annat samma skäl är jag ofta kritisk till MFF. I princip ingen annan media, eller supporter i Malmö är kritiska. De flesta är dessutom pinsamt okunniga. Vinner MFF är allt bra, förlorar de är allt dåligt. Den sortens journalistik, eller fotbollsintresse, är grovt uttryckt ett hån mot sporten i stort. 

Dessutom är Malmö FF överlägset rikast, störst och med de allra bästa förutsättningarna – då måste man kunna ställa högre krav på klubben. Inte stillatigande acceptera en långsamt ökande inavel. MFF har dessutom en närmast unik nationell maktställning i Europa. Att en klubb från en relativ liten stad kan dominera så eftertryckligt har i princip ingen jämförelse i Europa. Vilket även är en förklaring till de sekteristiska strukturerna – Malmö är så litet att ingen vågar ha en avvikande uppfattning. 

Lägg där till att MFF gör en rad märkliga och dyra spelarrekryteringar som jag inte begriper. Eftersom vinsterna är så relativt gigantiska gör det inget att spelare som Bonke, Gwergis, Binaku, Abubakari, Gall med flera inte ens hade platsat i HIF.  

Om inte MFF hade en stor plats i mitt hjärta sedan 19 augusti 1965 hade jag inte gått på cirka 500-600 hemmamatcher, sett minst lika många på skärm, haft ett par tröjor och skrivit tusentals, ibland småkritiska, texter om klubben. Jag är dock fullt medveten om att min kritik kan framstå som lika bitter för mig som MFF:are som den är klarsynt för HIF:aren i mig.