Domarna skyddar AIK

Har studerat AIK:s tre senaste tävlingsmatcher – 300 minuter av våld, fanatism, dålig lagmoral, otillräcklig tränare och duktiga fotbollsspelare.

Domare är inte mer än fotbollsälskande människor med ett otillfredsställt rättvisepatos och ett behov av att tillrättavisa andra vuxna män. De gör så gott de kan – förutom när AIK spelar. De vet att ifall de skulle döma efter regelboken skulle AIK ha minst en spelare utvisad var match med förfärliga personliga konsekvenser för dem själva. Alltså löser de problemet med att lägga ribban väldigt, väldigt högt. Tillräckligt högt så att man slipper visa ut en AIK-are.

Det är en framgångsrik taktik. AIK och Djurgården har båda praktiserat taktiken med SM-guld som följd. Med tanke på antalet frisparkar och regelvidriga tacklingar borde de båda lagen lida men det gör de inte – de utmanar Malmö FF om guldet vart år.

Domarna vet att tar de ett kontroversiellt beslut kommer de bara att detaljgranskas av felfinnarna på Discovery – det finns inget VAR att backa upp deras tolkning med. Speciellt handlar det här om situationer där bollen inte är  – då måste huvuddomaren förlita sig på en assisterande som just är assisterande för att han eller hon inte pallar pressen av att den med pipan. Hur troligt är det då att den assisterande går in och tar ett kontroversiellt beslut mot AIK när konsekvenserna är förfärliga. Jämför gärna med den blåljuspersonal som ska gå in och släcka bränder i samband med våldsamma upplopp. Med skillnaden att den assisterande tvingas fortsätta springa fram och tillbaka endast meter från de som verbalt och aggressivt gör allt för att öka stressen, den psykiska pressen och få denne ur balans. Den assisterande väljer ju aldrig att kasta flaggan eller be om att bli utbytt. Den assisterande försöker lösa traumat genom att inte ge motståndarna fördelar, till nästan varje pris undkomma den lågintensiva terror han befinner sig i centrum av.

Här två exempel på hur AIK utnyttjar domarnas oro och utsatthet.

Hörnor och andra fasta situationer.

Inga lag är bättre på att screena, hålla fast och löpa från bevakarna än AIK och Djurgården. Hammarby verkar dessutom ha tränat det riktigt mycket i vinter eftersom de redan gjort flera mål på fasta. Men de två andra 08-klubbarna är fortfarande bäst på det här. Klubbarna har i år också börjat antasta målvakterna vilket domarna totalt blundat för. Genom att screena bort målvakten (det som på hockeyspråk heter interference/obstruktion) kan de slå bollen nära mål. Målvakten kan inte komma ut, de zonförsvarande kommer inte upp för de får ingen möjlighet att utnyttja en ansats för att komma högre och de man-man-försvarande ”fastnar” längre ut i straffområdet. Sedan kommer en duktig huvudspelare med fart och får relativt ostört nicka mål. Den tendensen har varit tydlig i flera säsonger och att döma av de två första omgångarna är indicierna än starkare. I brist på spelmässig effektivitet satsar man på fasta. Har inte statistik över frisparkar men det är frapperande så ofta stora stabila AIK faller av minsta beröring. Och domarna är lyckliga över att kunna tillfredsställa de ständigt gnällande, aggressiva AIK-arna såväl på plan som i publiken.   

Nabil Bahoui

En verkligt duktig fotbollsspelare fast i en roll av våld, protester och en självbild som frälsare eller offer. Bahoui spelar som om han stod över regler, laganda och fotboll. Ibland gör hans sublima teknik utslag men allt som oftast misslyckas han och då skyller han alltid på någon annan. Speciellt när AIK förlorar – då finner han någon liten assisterande som han kan lämpa över all skuld på. Därför attackerade han, både på Hisingen och i Malmö, assisterande domare efter slutsignalen. Mot Häcken för att han fått ett inkast emot sig i 95:e, på Gamla IP för att bollen träffat hans arm och resulterat i en straff.

Hans narrativ, antingen hjälte eller offer, stöds av ivriga klickkåta fotbollstyckare på Discovery eller CMore. Bahoui hamnar ständigt i deras fokus för kan vinkla på Bahoui så blir intresset mycket större. Samtidigt som Bahoui status växer i domarkåren. Ve den assisterande som försöker hindra AIK och deras stjärna från varje rättmätig trepoängare.

Därför kommer Nabil Bahoui undan med övergrepp som hade bestraffats mycket hårdare i fall han varit någon annan. Samtidigt som han provocerar så provoceras han av motståndarna. De vet att ifall han tappar fokus är han en högst medelmåttig, obalanserad spelare. Men ibland går Bahoui över gränsen bara för att han vet att han är närmast oantastbar.   

Alltså kan han under de första tio minuterna av den kritiska hemmapremiären mot Norrköping kapa motståndarnas stjärna på mittplan utan att vara i närheten av bollen. Ifall en annan spelare, i ett annat lag, på en annan arena för en annan domare gjort samma sak senare i matchen hade det kunnat bli rött direkt. Nu blir det inte mer än frispark och några faderliga förmaningar från domaren. Några minuter senare sparkar han i luften i motståndarnas straffområde och lägger sig sedan och skriker varvid hela Friends skriker med i en samvetslös kör för straffspark. Han drar tidigt på sig två, tre frisparkar som alla är i kategorin möjlig gula i första men domaren bara blåser och springer sedan därifrån (ofta börjar han springa och först därefter blåsa) så han sliper konfronteras med de norrköpingsspelare som tycker att Bahoui borde bedömas utifrån samma regler och tolkningar som de 21 andra. Nja, 20 andra. Sebastian Larsson är också en spelare vars personliga ribba vad gäller spelförstörande och våld ligger högre än andra spelares i allsvenskan.

I ett längre perspektiv kan man se att Nabil Bahoui som Nabil Bahouis värste motståndare.

När bollen inte kommer eller han själv misslyckas med mottagningen så gestikulerar han alltid mot antingen domaren eller lagkamrater. Inte ibland eller då och då utan i princip alltid. Det tyder på att Nabil Bahoui behöver hjälp. På flera sätt. Han är utan tveksam en mycket tekniskt driven spelare spelare och har varit det i nästan ett decennium utan att ta det där sista steget och bli landslagsmässig. Någon borde våga berätta för honom att han kan göra tio mål mer i allsvenskan ifall han tappar fem kilo bukfett och ändrar fokus från Nabil Bahoui mot världen till AIK mot motståndaren.

Att en sådan dysfunktionell och uppenbarligen psykiskt instabil fotbollsspelare startar i AIK är ganska uppseendeväckande. Om inte domare och klubb ständigt blundat och hyllat hade han kunnat få hjälp och utvecklas även som fotbollsspelare. Det är en märklig klubbkultur som inte kan hjälpa sin störste talang och som kommer bli hans öde.

Bilden av Bahoui kompliceras nu ytterligare av den otroligt duktige, yngre, ödmjuke och betydligt bättre Jordan Larsson. En roll – två spelare. Kommer Bahoui acceptera att han inte längre är kung? Kommer curlandet från svenska elitdomarkåren att reduceras så pass att det kanske resulterar i utvisningar och kränkande konflikter?  Eller kommer Jordan anpassa sig till klubbikonen? Det enda vi vet är att Nabil Bahoui inte kommer förändra sig och acceptera nya och annorlunda förutsättningar. Det kan innebära att AIK tar guld men det kan också få så fatala konsekvenser att AIK börjar förlora domarnas gunst, att det undantag som gör Nabil Bahoui unik försvinner och att AIK blir en klubb som nästan alla andra.   

PS Egentligen vore mittbacksproblematiken värt en egen text. I första matchen försökte en desperat tränare att snabbomskola Lustig till mittback – något han inte varit sedan några misslyckade matcher i Celtic för fem år sedan.  Sedan plockade han in den alltid övertände Sotte vilket betydde att han, Nordfeldt och Milosevic aldrig riktigt lyckades synkronisera ansvar och markering. Som en skänk från ovan begåvades Norrköping med en rad utmärkta målchanser som de alla var oförmögna att hantera. Medan Häcken gjorde fyra och borde fått in minst ett eller två ytterligare. Dessvärre är MFF för närvarande väl så offensivt impotenta som Norrköping. Det ger mig en känsla av att det är AIK som själva avgör hur den tidiga första finalfighten slutar på Påskdagen!