Unga friidrottare och omöjliga rekord

23-årige kenyanen David Rudisha satte ett ”omöjligt” världsrekord på 800 meter i London-OS. För att sedan försvinna helt och hållet.

Stefana Kostadinova från Bulgarien var 23 år när hon hoppade 2.09 meter vid det märkliga ROM-VM i friidrott 1987. Varken hon eller någon annan har aldrig i närheten av de höjderna i fortsättningen.

Usain Bolts världsrekord (9.54 och 19.19) satte han i Berlin-VM som 23 åring.

I går fredag kom friidrottssäsongen ur blocken i ett arabland. Höjdpunkten är VM i Eugene, USA i mitten av juli. Världens två i särklass mest haussade friidrottare är Arman Duplantis 22 och norske Karsten Warholm 26 år. Den senare vann 400 meter häck i Tokyo-OS på 45:94. Därmed krossade han Kevin Youngs 29-åriga OS-rekord/världsrekord med 8/10-delar. Vad talar för att de inte också är en slags världsrekordens ”one-hit-wonder”- stjärnor som lyser en kort stund för att sedan snabbt slockna och försvinna för alltid?  

Dels för att de har nått liknande nivåer tidigare, dels för att de har utvecklat friidrottens tuffaste teknikgrenar. För att slå Bolts tider behöver man, lite förenklat, bara vara snabb. Det krävs inte gigantiska träningsmängder. Duplantis tränar mer och bättre än andra stavhoppare. Och har gjort det sedan han var 2 år gammal. Warholm startade som sjuåring och är än mer extrem. Ska man likna honom vid någon så är det den före detta svenske skridskoåkaren Nils van der Poel. På hundra svensk idrottare som övertränat och gått in i väggen går det en Nils eller Armand. Det är säkert inte heller en tillfällighet att de båda har svenska mammor och fädrar med utländsk bakgrund. 

Den blivande landsvägscyklisten tålde att träna oerhörda mängder: minst fem, sex timmar per dag. Det samma gäller norrmannen. Många kan springa 300 m väldigt snabbt. Svenskt årsbästa 2021 på 400 meter slät var dock långsammare än Warholms världsrekord med häck. Det beror på att mjölksyran sätter in med upploppet kvar. Vi har många gånger sett ledaren totalt stumna sista 100 meterna. Warholm tappar inte lika mycket fart här som andra. Men det är också hans teknik som är avgörande.

Han startade som mångkampare vilka tränar extremt mycket – tillskillnad från sprinters. Då tränade han mycket 110 meter häck där du klipper varje hinder med samma fot först. Precis som i höjd, stavhopp och längd – samma ansatsfot. Warholm hade mycket gratis efter att ha tränat explosivitet i många år, med små men avgörande skillnader.  Som att han hoppar bättre och snabbare än alla andra motståndare. Kan låta löjligt att höjdhoppet har betydelse i 400 meter häck men över ett lopp ger det säkert 1/10 och att ingen gjort det tidigare har med friidrottens smått reaktionära inställning till teknik.  

Norrmannen har helt enkelt överfört stegtekniken därifrån. Han löper de första nio häckarna med 13 steg och går sedan över till 15 – det ser nästan ut som om han börjar trippa men han förlorar mindre fart än konkurrenterna de sista 100 meterna.  Tack vare tekniken och förmågan att uthärda mjölksyran.

Jag tror faktiskt inte ens att han är dopad. Med mer än norsk vinnarinstinkt.

PS Har skrivit mycket om Bolt och Duplantis tidigare men också om de norsk och svenska sprinterundren i början och mitten av 1990-talet. DE var dopade!