Extra underbar Offsideläsning

Sverige möter Somalia i fotboll i morgon. I gåfotboll. Svensksomaliern som är ”spelande” lagkapten berättar att en av hans adepter gjorde 27 A-landskamper på 90-talet, i ”normal” fotboll. Ungefär som om Henrik Larssons bollabstinens tog överhand och han blev stjärna i Gåfotbollslandslaget…

Den duns som i årtionden kännetecknade post har tystnat. Genom brevlådan far numera endast fönsterkuvert och de låter ”nada”. Så, nån gång då och då hörs en duns och det är i princip alltid tunna fotbollsböcker eller hundra sidor Offside. Ljudet av förväntan sviker mig inte. Det är det bästa numret på länge – kanske för att det inte innehåller halvdåliga, underdåniga intervjuer med inte speciellt talträngda normalfotbolls-stjärnor.

Huvudnumret är den utmärkte Fredrik Tillbergs långa reportage från Bodø/Glimt. Enda laget i Europaeliten med ett dubbelnamn?

Norge kanske också berör i den långa intervjun med Milos? Selmani hade lyckligtvis inte hunnit läsa om hur Pia Sundhage satte sista straffen mot England i EM 1984. Fortfarande enda titeln Sverige tagit. Fast det var ju Diawara som räddade snarare än att Selmani slog en oerhört usel straff. Diawaras straffgenialitet är värd en egen text.

Johan Orrenius har inte träffat mannen bakom ”fintbibeln” men han skriver jävligt bra om honom. Mikael Stahre tycker att man borde få genomföra inkast med en hand – bra idé. Elin Rubensson berättar hur det är att spela mittback med ett foster som punktmarkerad.  Plus då Simon Olsson – en av allsvenskan bästa skånska mittfältare som borde öka explosiviteten genom plyometrisk träning och lämna Elfsborg. Jag njuter!  

r