Därför dog svensk tennis (och den stolta alliansfriheten)

En dansk junior mot en norrman i kvartsfinalen på Roland Garros. Det borde leda till självkritik i ett grannland som en gång hade 21 spelare i herrarnas huvudturnering. I fall det gör det? Knappast. Dels tror jag att man istället är yra av glädje över att Mikael Ymer gick till tredje omgången, tangerat Grand Slam-rekord, dels är det en sjuk svensk sport.

Det finns naturligtvis flera förklaringar, små och stora felaktiga beslut. Det största var att man aldrig satsade på tjejer med talang. De urval man gjorde sållade fram generation efter generation av medelmåttiga tjejer utan vinnarskalle. Tennisförbundet erbjöd ett överflöd av coachning, resor, sponsorer och talangutveckling. Det har man alltid gjort för att man haft så övermycket pengar. Det skapades en kultur där förändringar nya tränare om försökte lyfta damtennisen, öka kraven och träningsmängden, inte var välkomna.  

Att enbart ha manliga stjärnor gjorde att sporten efterhand blev alltför grabbig och ointressant i allmänhetens ögon. Inte enbart på elitnivå utan också bland unga tjejer som borde rekryterats. De valde andra sporter med bättre ”infrastruktur” och riktiga förebilder.

Det andra stora felet var att man när man var som mest framgångsrikast satsade man på att få fram talanger så tidigt som möjligt. Trots att konkurrensen blev tuffare satsade förbundet på att man skulle vinna juniorklasserna i London och Paris vart år. Därmed köpte media bilden av att svensk tennis fortfarande var konkurrenskraftig. Träningsdosen baserades inte på vad unga pojkkroppar med bollsinne borde träna utan på vad Björn Borg gjorde – en otrolig mängd bollträning, plus då ovetenskaplig, skadligt tuff styrketräning. Mellan 1990 och 2010 kom det fram massor av stora talanger och de flesta fick mer eller mindre kroniska skador och tvingades lägga av när det skulle byta en framgångsrik juniorkarriär mot en på seniorsidan. Några överlevde övergången men tvingades lägga raketen på hyllan några säsonger senare.

Efter 2010 var det alltför sent. Ett förbund som tack vare näringslivet generositet fortfarande levde gott medan allt färre bolltalanger sökte sig till sporten. Istället fylldes Sverigebästa-listorna av träningsprodukter som varken hade tillräckligt bollsinne eller förmåga att variera spelet. Men de levde OK på att vara svenska stjärnor och rankade topp 500 i världen samtidigt som de stod i vägen för de som aldrig riktigt hittade till tennisbanan.

Framförallt är det svenska tennisfiaskot på 2000-talet ett resultat av ett förbund som levde i sus och dus så länge näringslivet öste in pengar. Det gjorde det för att tennisen erbjöd en exklusiv herrklubbskultur där man kunde träffa likasinnade över en drink och utmärkta bufféer. Det viktiga blev inte att få fram talanger utan att behålla sponsorerna.

Det var en självbild inte helt olik den socialdemokratiska (och borgerliga) försvarspolitiken sedan de dagar då Sverige sände 21 unga män till Paris i slutet av maj vart år. Medan man nedrustade och blev alltmer beroende av Nato i en eventuell konflikt höll man fast vid den alltmer skeva och falska omvärldesanalysen. Sverige var alliansfritt, inte för att det längre hade ett starkt försvar utan för att lögnen av alliansfrihet ingav styrka hos politikerna. Viktigaste var inte längre det territoriella försvaret utan att försvara alliansfriheten.    

På samma sätt levde Tennisförbundet på myten om ”fornstora dar då ära ditt namn flög över jorden”.

Nej, jag tror inte svensk tennis blir mindre pinsam av att vi ”joinar” Nato. Istället håller jag på Holger Rune! Jag har följt hans karriär i danska tidningar sedan han kom fram för tre, fyra år sedan. Jag tycker mycket om hans inställning, spel och karaktär. En dansk skalle, sportskalle!