Jannes öde (och genuskompromissen Gerhardsson)

Det är ett grekiskt ödesdrama. Det började i Aten förra hösten och tecknen på hur det ska sluta är såå tydliga nu. Vi ska ana och när alla skådespelarna lämnat naturgräset på söndag kommer ingen i publiken längre ta miste på perepetin – skådespelets höjdpunkt tillika lärorika moral.

Janne Anderssons jobb är över. Han kom som en stormvind en augustiafton och förändrade svensk herrfotboll till något riktigt, riktigt bra under tre, fyra säsonger. Därefter har utvecklingen stagnerat, Janne har börjat göra fel, satsa på det som en gång gav framgång och varit rädd för att experimentera. Bland annat har det visat sig i att hela tiden ta ut spelare som inte får tid i sina klubblag och att hellre satsa på halvskadade killar som varit med förr än att ge nya chansen. Det visade sig inte minst i går då Ekdal var ett par gånger bättre än den patetiske Milosevic, Joel Andersson förmodligen detroniserade Krafth och att Viktor Claesson inte är någon målskytt. I går hade han matchens två bästa chanser och han lyckades inte träffa mål på någon av dem.  Claesson är som jag ofta skrivit väldigt nyttig defensivt men även han lätt patetisk i rollen som målskytt.  

Om Janne varit bättre på att hantera enskilda spelares önskemål och energi hade han sett till att landets näst bäste mittback Pontus Jansson spelade borta mot Polen och då hade Sverige varit i VM. Janne chansade allt på att den gamle skadade ”Granen” skulle bli frisk istället för att avverka och satsa på framtiden. Det var en lång, utdragen och på alla sätt smärtsam process. Som skadade hela beståndet. Den spelare som gav honom hans största framgång (VM 2018) var indirekt också den som fällde honom (den alltmer akuta bristen på mittbackar). ”Gammalskog” ska vara minst 300 säsonger men i dagens Sverige är 70 procent av avverkningen på skog yngre än 80.

Det fanns något väldigt vackert i Jannes drömmar om att Granen åter skulle resa sig stor och stolt men fotbollsvärlden ser inte längre ut så som den gjorde i Halmstad på 1980-talet. Jag hade önskat att Janne fått göra ett andra VM och sedan lämnat på ett värdigare sätt men det är hans öde, det är han själv som tagit besluten.

Så nu stoppar det. Andra raka förlusten på hemmaplan kommer följas av en i Oslo på söndag. Om inte det betyder att Janne själv väljer att lämna så bör han få sparken. Men jag känner honom som en mycket klok och omdömesgill person så jag är faktiskt säker på att han inser att det bästa för svensk fotboll är en ny röst, ny energi och ett nytt tänk.

Jag förmodar att förbundet som vanligt kommer säga att det var en total överraskning och sedan ha Olof Mellberg kontrakterad inom en vecka. Precis som media och hans tränarkollegor kommer säga att ”det hade vi ingen aaaning om” och att Janne borde stanna kvar.  Exakt samma dramaturgi som följde Jörgen Lennartssons sorti efter en usel säsong i Superettan och sedan fem poäng och jumbo i allsvenskan. Det finns säkert experter som tycker Lennartsson är perfekt för Jannes jobb, eller Ralf Edström, eller Pia Sundhage eller genuskompromissen Peter Gerhardsson.

Men först väntar ett smärtsamt utdraget ridåfall på söndag.