Janne och ”Samhallsvenskan”: varför lämnar svenska tränare aldrig i tid?

Cruyff sa en gång om sitt jobb som ”Mister” i Barça att det enda helt säkra var att han fick sparken en dag.

Han är inte ensam om att ha sagt det men han är ensam om att aldrig fått sparken. Cruyff avgick självmant fem, sex år senare men förblev paradoxalt nog FC Barcelonas tränare och är det än idag, fem, sex år efter sin död. Hans fotbollsfilosofi är den helt dominerande år 2022 – oavsett om man som Guardiola helt bekänner sig till den eller som Klopp mer lutar sig åt det reformerta tyska kyrkan med ”gegenpress” som budord.

Ibland händer det att en tränare självmant lämnar en klubb. Nuvarande MFF-tränaren försökte men misslyckades. Hans företrädare Jon Dahl Tomasson lyckades. Förmodligen, och nu spekulerar jag, för att han inte fick bestämma tillräckligt mycket och då kom fram till att han inte kunde komma längre med laget och klubben än han redan gjort. Nu sägs han vara aktuell för mittenlaget i engelska andradivisionen Blackburn. Det är i så fall ett stort steg i karriären. Hans företrädare Uwe Rösler fick sparken i Malmö, tog över krisande relativa storklubben Fortuna Düsseldorf  men misslyckades. Nu sägs han vara aktuell för en identisk klubb, i Danmark. Men i så fall startar de inte som jumbo utan med en ny säsong i Århus.

En klubbtränare lever med laget varje dag. Det är också ett extremt resultatinriktat jobb. Och välbetalt. Samtidigt med en gigantisk press från alla håll – oavsett nivå. Då är det lugnare på landslagsnivå. Speciellt för de länder likt Sverige som börjar ett nytt kval varje säsong och aldrig har kraven på slutspel inskrivna i kontrakten. Då finns alltid chansen igen, förbundskaptenerna känns alltmer fossila men blir ”förnybara”.

Att vara landslagstränare var länge ett säsongsjobb, post-klubbkarriärens semi-semester. Likt professor Emeritus – ett erkännande av en lång och framgångsrik karriär och en lagerkrans över de allt färre men grå lockarna, i skuggan på bänken och deras lilla rastzon.

Fast i dagens fotboll är där nu så mycket pengar att vi i allt högre grad börjar se yngre klubbtränare ta landslagsuppdrag. Som en kortvarig projektanställning. Och det innebär också att det blir mer resultatinriktat. Att missa slutspel tolereras inte längre. Utom i Sverige och sensationellt nog för i sammanhanget halvunge Roberto Mancini som om han inte haft fem, sex av landets bästa målskyttar skadade hade krossat England i går.

Aage Hareide var omtyckt i dansk fotboll men fick, både mot sin egen vilja och en stor del av Fotbollsdanmarks, inte sitt kontrakt förnyat. Varefter nyss fyllde 50-årige Kasper Hjulmand tagit landet till en helt annan nivå. Fast Danmark, och Norge, är länder som producerar tränare av olika slag i internationella toppklubbar. Det är den största skillnaden mellan länderna, inte spelarnas kvalité utan att förbunden som utbildar de som vill bli bättre tränare stannar i den tränarmässiga ”Samhallsvenskan”. Det beror inte på att tränarlönerna i Sverige är mycket högre än utomlands, tvärtom. Liksom lärarutbildningen försvagats, och intagningskraven i praktiken slopats, har vi i dag massor av betygssvaga elever som fått en lärarutbildningens quick fix på universiteten och nu ska rädda den svenska skolan de själva misslyckats i. På SvFF högprofilerade tränarutbildningar har du massor av ”betygssvaga” gamla spelare och wannabee tränare som tar sig igenom alla stegen och sedan ska rädda svensk fotboll. Det går sådär, både i klubbar, klassrum och VM-turneringar.

Blågula förbundskaptener sitter alltid alltför länge, blir ”överlånga”. Hamrén borde inte ens ha fått jobbet. Lagerbäck var trött på Zlatan. Tommy Svensson och ”Åby” Eriksson stannande en säsong för länge medan Olle Nordin och ”Laban” Arnesson väl var klubbtränare som fullständigt saknade den förmåga som till exempel Tommy Svensson (och Tord Grip) var mästare på. Lämnar Janne Andersson katedern sent i kväll eller vägrar han släppa greppet om pekpinnen?

Sverige har världens strängaste arbetsrätt – en kvarleva från tiden då facket och SAP enväldigt styrde Svedala. Det är komplicerat att avskeda anställda. På gott och ont. Det är orsaken till att vi svenskar alltför sällan byter jobb. Är missnöjda och trötta, går in i väggar men klänger oss likväl kvar. Alltså skrivs alltför långa kontrakt även med fotbollstränare. Dessutom är det dessa äldre gentlemäns sista stora jobb – när de lämnar, lämnar de ofta fotbollen helt och hållet och därför drar de ut på avskedet så mycket som möjligt.

Det handlar också om att arbetsgivaren, SvFF, helst ser att man stannar i familjen hela yrkeslivet. SvFF är en slags fotbollsvärldens Samhall där mindre lyckosamma fotbollspedagoger kan få jobbrehabilitering i evighet. Där verkar över huvud taget inga krav ställas. Även de lydiga, vänliga journalister som följt landslaget i årtionden tilldelas lukrativa kontrakt eftersom de blivit så såta vänner. Blott Sverige svensk arbetsrätt har.

Det är därför svenska förbundskaptener alltid sitter minst en säsong alltför länge. Det är därför Sveriges nuvarande position som Nordens tredje bästa herrfotbollsland, trots alla undanflykter och offerkofter, kommer visa sig så tydligt i kväll, i Oslo.