Omtag eller nystart? Eller de dåliga bortförklaringarnas fiasko?

Det jag tar med mig från Nations League juni-22 är:

1.Robin Olsens många högklassiga räddningar

2.Forsbergs reducering på Ullevål.

3. Att ingen av de tre straffarna ( inkl Claessons filmning) var – VAR är m a o ingen lösning längre.

4.Gudmundssons byxdragning. Hans korta landslagskarriärs absoluta höjdpunkt var att blotta Sørloth röv.

5. Viasats gubbar var bästa svenskarna på Ullevåls gräs.

Janne Andersson och kärngänget har säkert suttit och funderat länge på vad han skulle kalla det faktum att Sverige försökte spela 4-3-3. ”Omtag” blev det. Varken nystart, uppgradering, återstart, förändring eller recycling varav det sistnämnda nog låg närmast sanningen. Ungefär samma spelare men i en lite ny formation. Utan alltför mycket träning.

Efter en tursam vinst mot Slovenien har Blågult blivit utspelat i tre raka matcher – i B-klassen. Robin Olsen har gjort flera fantomräddningar. Anmärkningsvärt är att Norge gjort snabba mål i alla halvlekar utom en. Allra hurtigast kunde friläget efter 47 sekunder på Friends blivit. Sådan adrenalin skapas i omklädningsrum, fast inte i Jannes.

Så när Janne Andersson skyller på nytt system med många nya spelare gör han det alltför lätt för sig. Och de tre gubbar som ledde Viasat utfrågning gjorde ett bra jobb men missade en fråga och ett omtag av sanningen.

De andra länderna hade också många spelare som vanligtvis inte startar. T o m Norge. Skillnaden är att de andra länderna låter talangerna debutera och få speltid medan de är tonåringar. Så de lär sig grunderna tidigt. Ekdal är 23 och sjundevalet som mittback. Alla kan se att han är framtiden, inte Jocke Nilsson eller Milosevic. Alla borde ha sett att Pontus Jansson var att föredra nån gång istället för Danielson eller den redan fällda Granen.  Kulasevski var 22 år, startade i Juventus, hade spelet 70-80 matcher i Serie A men fick ändå börja på bänken för ett år sedan istället för Quison eller Claesson eller Guidetti. Där är den stora skillnaden mellan Jannes ledarskap och gruppens andra förbundskaptener.

Om nu Janne Andersson insisterar på att det varit alltför många nya svenska spelare för att resultatet rättvist ska kunna granskas: är det då rätt att försöka implementera ett nytt spelsystem genom matchande av spelare varav många aldrig kommer spela i landslaget igen? Eller är det Magnus Eriksson, Kurtulus, Gudmundsson och Milosevic med flera i ”Samhallsvenskan” som Janne tänker satsa på i framtiden?   

I själva verkat var nästan alla startspelare närvarande – förutom VLN och Albin Ekdal. Det var tänkt som omstart, det blev ett oönskat omtag. Speciellt som omtag i första hand (enligt synonymer.se) används för att binda ihop och dra samman gardiner. Så att man släpper in allt ljuset från fönstren. En talande bild av mittbackskrisen och att de tre på mittfältet hade väldigt svårt att täppa till centralt. Allt slapp igenom, Sveriges svagheter blottades lika skoningslöst som Sørloth röv.

Janne finner det sympatiskt att spela 4-3-3 eftersom de bästa svenskarna spelar längst fram och han nu äntligen förstått att det känns fel att bänka Forsberg eller Kulusevski bara för att Kristoffer Olsson ska få alibiförsvara och slå bort nonchalanta passningar på egen planhalva. Så som han nu gjort i två år. Olsson är bekväm med boll på motståndarnas planhalva, mot dåligt motstånd men så fort motståndarna pressar högt och är tuffa så framstår han som en säkerhetsrisk, plus arrogans och oviljan att ta en extra löpning utan boll för laget.

Så ju sämre resultat för Janne desto bättre framstår de tre lite ifrågasättande farbröderna från Viasat. Jag är lycklig över att slippa höra Olof Lundh eller Erik Niva formulera kritiken och förklara vad som brister – rent taktiskt. Tycker de tre var bra och så uppriktiga som de kan vara mot en person som kan vara lite kolerisk ifall han känner sig trängd. Men Lagerbäck mådde inte bra när han skulle formulera kritiken mot kollegan och vännen på en meters avstånd. Han riktigt andades ut när Janne återvände till sitt curlade omklädningsrum. Det enda riktigt negativa var väl att Ljungberg hela tiden förklarade enskilda svenskars problem med att de inte spelar i någon av de högsta ligorna och att han lyckades klämma in ett ”jag” i princip varje gång. En gång diva alltid diva – det blir till ett nostalgisk och ständigt återkommande omtag…

Felet är inte formationerna, felet är förbundskaptenen!