Fotboll, moral och känslan av att vara utnyttjad

En sjuk och dödsmärkt Sepp Blatter på väg in till domstolen. Omringad av myggliknande fotoblixtar och mikrofoner. Senare Michael Platini med fårat ansikte och trötta ögon. Mer påverkad av åldern än sin oerhörda privata förmögenhet eller av motståndarnas en gång så frustrerande metalldubbar. Jag tänker på gamla nazi-förbrytare, Nürnberg, plågade människor berövade all makt och ärbarhet. Eller så spelar de bara svaga, att de för en sista gång filmar, försöker bejaka domaren och dra ut på rättegångstiden?

En gång smarta gossar som valde lyx och korruption framför lagkamraternas behov och sportens moral. Jag vill ha totalt rött kort. Jag tycker de ska ha livstids fängelse. På allvar. Sett till konsekvenserna och hur många det drabbat kan det inte bli tal om någon mildare påföljd. Om de två varit fotbollsspelare och påverkat resultatet i fotbollsmatcher, på samma sätt som de påverkat allt runtomkring fotbollsmatcherna, hade de blivit avstängda på livstid. 6500 gästarbetare i Qatar hade varit jävligt glada ifall de fått leva på vatten och bröd resten av livet. Plus deras familjer, deras söner och döttrar som älskar spela fotboll. Varför är Platini en mindre dålig människa än Putin?

För en vecka sedan råkade jag i riktigt diskussion med min danska tjej. Hon tyckte inte att man kunde begära att fotbollsspelare, typ Nadia Nadim, skulle utnyttja sin makt och inflytande till att göra goda saker. Hon är intelligent, det är endast när hon ska försvara att hon tagit emot en massa pengar för att vara de som mutat och förtrycker kvinnors ambassadör, som hon verkar stupid.

Jag tror hon tänker väldigt danskt. På samma sätt som mitt perspektiv är mer svenskt. Kanske är det Luther, eller Jante, eller blott det faktum att vi har svårare att acceptera ett ojämlikt samhälle medan danskarna bara skiter i vilket – så länge de kan hygge sig.

Jag menar att fotbollsspelare är kloka nog att förstå att det är bättre att ta ansvar och göra skillnad utanför planen än att bara låtsas som om man är oansvarig. Så som Sepp och Michael hävdar. Alla är ansvariga. Vissa mer, andra mindre men varje människa ska försöka göra rätt, mot andra och ju mer inflytande desto större krav. Sedan är det många fotbollsspelare som är involverade i sociala projekt och idkar välgörenhet – fast i det tysta. Kanske påverkar det mig också att vi i Malmö har en rik klubb som satsat riktigt mycket pengar ibland annat ett jättelikt skolprojekt. Jag är stolt över att dela stad men den klubben. Jag försökte skriva in MFF i mitt partis kulturella valmanifest men jag är inte säker på att ledningen köpte det.  

Men tillbaka till fotbollsspelarna, och inte minst supportrarna. Är vi alla 10 procent mer korkade än genomsnittsmänniskan? Att alla agenter, advokater, tränare, rådgivare, merchandise-företag, journalister e t c är en slags grovt profiterande förmyndare?  

Är det därför webbredaktören på Sydsvenskan ständigt framställer fotbollsspelare som…  …som dummare. Eller är det webbredaktörerna som nickat alltför många bollar eller är det bara sänkt till en förmodat supporternivå?

”MFF-danskarna om terrordådet: ”Vi är chockade”.

Vem fan är inte det? Hade de hävdat motsatsen hade det varit värt rubriker men att skapa en rubrik bara för att tillfredsställa MFF-supporters hunger efter himmelsblå rubriker är så…. Så dumt. Ifall ens jobb är att skapa nyheter av icke-nyheter, försämra förtroendet för hederlig journalistik och sända ut tre, fyra, sådana flashar vart dygn – till slut får redaktören sparken för att FOX News har fått världsherrevälde – vem har ni lurat Bonniers News Blabla?  

Jag känner mig själv ofta dum för att jag är intresserad av samma sport som fotbollsjournalister. Det är inte bra. Har jag blivit dummare av att se så mycket fotboll? Eller av att läsa Sydsvenskan? Är fotboll blott en form av lättsam underhållning där jag får acceptera att det självklara upphöjs till nyhet och är värt en rubrik? För de stupida rubrikerna är lag snarare än undantag. Förlorar MFF blir citatet ofta ”vi är besvikna”. Inför en match brukar nyheten bestå av citat på temat ”vi vill vinna”. Måste det vara på det viset?  Jag vet ju att SDS även har kloka, kunniga fotbollsjournalister – varför inte försöka sälja kunskap istället för det korkade?

Det är då jag inser att läsarna och allmänheten vill ha det så. Av samma orsak har det tagit 38 år mellan damfotbollens första EM i England och årets första med stor publik och hyfsad medietäckning, i England. Och att samma klubb som bedriver en så fantastiskt social verksamhet i min stad inte hade ett damlag fram till för två, tre år sedan och när klubben själv ville skapa ett sa medlemmarna nej. Nu har man ett, som förnedrar motståndarna i de lägre divisionerna. Och att de bästa fotbollsjournalisterna i staden nu är anställda av klubben för att efter varje utklassning skriva ungefär samma text om vilken jämn och spännande match den där 6-0-segern verkligen var.  

Jag tycker att det är uppriktigt svårt att älska elitfotboll, och ändå gör jag det. Med hull och hår. Kanske är mitt bloggande en form av mental pysventil – och ni läsare därmed min mentala älskarinna. Vi de otrogna!  

PS ”Vi de drunknade” är en fantastisk roman av dansken Carsten Jensen. Den handlar egentligen om en släktsagas relation till vatten: att resa, färdas, försörja sig och den märkliga treenighet av eroende och med missbruk som skapas mellan man, vattnen och vind. Inte olik en supporterhistoria. Jensen bor nära Fælledsparken i Köpenhamn men han är ointresserad av sport.