Sydsvenskans traumatiska relation till MFF

Det bästa exemplet på den hånfullhet och förnedring som ständigt drabbar fotbollsintresserade sydsvenskanläsare är dess fotbollsexpert Mattias Nilsson. Det hade jag naturligtvis kunnat svälja och gå vidare, har gjort det i 60 år, men Mattias är intressant eftersom han är symtom på något mycket större,

För ett år sedan, eller två, konstaterade jag här att han inte verkar förstå nåt om fotboll. Förmodade då att han var pryo eller desorienterat sommarvikarie och att det var kollegornas ansvar att styra upp tokigheterna. Inte Nilssons.

Nu är Nilsson uppenbarligen fast anställd expert eftersom han sköter liverapporteringen från MFF:s matcher. En timme före avspark i första matchen hemma i CL-kvalet publicerade tidningen startelvan. Jag blev glad över att Milos äntligen vågat släppa det traumatiska taktik-tics som yttrar sig i att starta med ytterbackar mot gravt underlägsna motståndare.

Johan Dahlin – Lasse Nielsen, Dennis Hadzikadunic, Niklas Moisander – Jo Inge Berget, Erdal Rakip, Anders Christiansen, Sergio Peña, Martin Olsson – Ola Toivonen, Veljko Birmancevic.

En timme senare när matchen börjat råkar jag trycka på mobilen och så uppenbaras ett exempel på Mattias Nilssons fotbollsjournalistiska bedrifter.

Nilsson har struntat i tidningens egen elva och gått efter eget huvud. Ja, han påstår sig ha gått efter ”officiella siffror”. Hade han placerat nummer 27 Johan Dahlin på topp? Jag misstänker att Nilsson istället satt Berget som högerback eftersom Martin Olsson var med, (som wingback på andra kanten). Så Nilsson tror att MFF startar med en fembackslinje hemma mot Knattspyrnufélagið Vikingur, från Reykjavik. Det är han ensam om i världen. Eller så bara tänker han inte? Eller är så pass arrogant att han skiter i det facit hans kollegor redan publicerat?

Nu är detta egentligen inte Mattias Nilssons fel. Kanske gör han trots allt sitt bästa? Sydsvenskan är en stor tidning, den har i princip alltid försökt undvika att ha fotbollskunniga, ledande sportjournalister och Mattias Nilsson är dessvärre ett förträffligt exempel på det föraktet lever och frodas.

Den här märkliga, lite svekfulla relationen mellan tidning och idrottsklubb sträcker sig långt tillbaka i tiden. Jag, eller mina föräldrar, har prenumererat på tidningen i över 60 år. Jag har arbetat där, jag kände, känner många medarbetare och chefredaktörer. Jag tror den här sörjan delvis har ihop med att MFF fortfarande representerar den malmöitiska arbetarrörelsen och dess värden medan chefredaktörerna varit akademiker från Lund med handbollskulturellt handikapp. Att inte tillfredsställa fotbollsälskarna, och därmed indirekt inte Malmö FF, har varit ett medvetet eller omedvetet sätt att markera revir och avstånd från tidningskoncernens sida. Det är som om SDS aldrig riktigt lyckats bearbeta det faktum att tidningen Arbetet inte längre finns. Man kan inte heller bortse från att Eric Persson detaljgranskade stadens fotbollsskribenter i sin årsbok. Eller att klubbens mest framgångsrike tränare hånade sportjournalisterna genom att alltid ge mest beröm till den spelare som varit sämst. Varefter journalisterna gjorde tränarens guldord till sina för att försöka framstå som mindre okunniga. Det var en fars.

Idag är förutsättningarna delvis annorlunda. En f d sportjournalist och elitgolfare på seniornivå är chefredaktör. Tidningen ägnar väldigt stor plats och stora resurser på att rapportera positivt om klubben. Kvantitet, inte kvalitet, är den journalistiska ambitionen. Förmodligen för att deras positiva, optimistiska supporter-journalistisk genererar så många klick av MFF-älskarna. Man är närmast hundraprocentigt osjälvständiga, strikt lojala med klubbledningen och är i huvudsak deras egen, lätt förklädda, kommunikationshub. Det är därför fotbollsexperten Mattias Nilsson så obekymrat har lyckats passera eventuell kvalitetskontroll och pressetisk moral.