Vingegaard och andra av världselitens proletärer

Det lönar sig dåligt att jobba ”gult”. För 21 dagar som världens i särklass tuffaste säsongarbetare får Jonas Vingegaard cirka 5 miljoner svenska kronor. En summa han ska dela med stallets övriga åtta åkare, och förmodligen även med massörer, mekaniker, kockar och andra vattenbärare.

Hela prissumman för Tour De France är cirka 25 miljoner SEK. I en tävling som omsätter miljarder. Bara för att arrangera de tre inledande ”repetitionsliknande” etapperna i Danmark betalde kommunerna/ skattebetalarna cirka 300 miljoner kronor. Direkt ned i Tour De France-konsortiets ficka. Det var tre dagar av folklig rödvit succé. Det var det kanske värt pengarna på lång sikt men det gav inte de som trampade runt landet ett enda öre extra.   

Novak Djokovic och Elena Rybakina fick 22 miljoner var för att vinna sju singelmatcher i årets Wimbledon. Den kvinna som vinner damernas Tour får 500 000 kronor. Exakt lika mycket som om du förlorar 6-0, 6-0, 6-0 i första omgången i Wimbledon. Och då har både Australien Open och US Open högre total prissumma. För varje Touretapp fick herrsegraren i år 125 000 kronor. Tvåan 60 000 och trean 30 000.

Vingegaard arbetade drygt 80 timmar, Djokovic som blott släppte sju set och ofta satt och vilade kanske var aktiv sammanlagt 10- 12 timmar. Och han riskerade aldrig att krocka, eller att tappa balansen i ett stup utför och skada sig allvarligt.   

Varför denna groteska skillnad mellan världsstjärnor?

En orsak är de olika omkostnaderna. En annan att inkomsterna i cykel nästan uteslutande hamnar hos en rad olika förbund och organisationer. Cykelsporten har en lång kedja av mellanhänder som ska smörjas. Jag gissar att den sammanlagda prissumman för Touren är cirka en procent av omsättningen. På det viset liknar Jonas Vingegaard och de andra herrcyklisterna damfotbollsspelarna i Champions League som får en procent av vad männen, och deras klubbar, får dela på.

En mindre framgångsrik tennisspelare betalar ibland hotellrum och resor. Plus att han/hon avlönar tränare och agent. En cyklist tillbringar en del av säsongen på träningsläger, tillsammans med andra i stallet. Men de pengarna kommer från sponsorer. Det israeliska stallet Israel Premier Tech hävdar att de har en budget på ett tvåsiffrigt miljonbelopp, i Euro, alltså minst 110 miljoner. Varav prestationsberäknande månadslöner säkert står för en del av summan. Stallet ska också betala mekaniker, massörer, läkare med flera men de hyrs huvudsakligen in för de stora loppen. 

För pengarna får sponsorerna TV-tid. Det är också därför TV-kontrakten är relativt billiga, trots en stor skärmpublik. Liksom att det är helt gratis att se cyklisterna svischa förbi ett par sekunder. Medan karavanen med reklambilar (och lättklädda, unga tjejer som kastar ut freebies) som passerar före cyklisterna brukar vara två timmar lång.

Varför cyklisterna är så extremt underbetalda är även en klassfråga. De har aldrig utgjort ett starkt, välutbildat kollektiv. Tävlingarna bygger fortfarande på att unga vinnarskallar, huvudsakligen från södra Europa utan annan bildning än den i sadeln, utmanar varandra och deras egen fysiska gråzon. Tour de France (och Girot) är även historien om hur unga män från landsbygden förstör sina kroppar för all framtid mot att hyllas som ”Working Class Heros” under några sommarmånader. Ungefär som proffsboxare eller MMA-dårar. Därav det faktum att Jonas Vingegaard som ung proffscyklist för ett par år sedan tvingades jobba extra i den lokala fiskfabriken för att få ihop till familjens försörjning.  

Det är något väldigt sjukt med den cirkus som kallas cykelsport. Även om man hävdar att ingen längre är dopad…


About this entry