Dopad, på Tivoli i Köpenhamn?

Hur snabba är årets Tour-cyklister jämfört med Lance Armstrong och alla de andra dopade? Frågan är extra aktuell i dag när Danmark hyllar Jonas Vingegaard på Rådhusplatsen och på Tivoli. Senast en cyklist var där, för 26 år sedan, var den rödvite Tour-vinnaren tokdopad. Han förnekade det kategoriskt, förlöjligade frågorna eller skällde ut journalisterna. Erkännandet kom först 11 år senare. Han hade varit dopad hela karriären – liksom alla konkurrenterna.

I år låg för första gången någonsin medelfarten på hela Tour över 42 km/h. Är det ett tecken på doping?

Nej!

Årets cyklister körde lite kortare väg. Hade kortare dagsetapper och historiskt mycket medvind. Även bättre asfalt betyder mycket – speciellt i utförskörningen. Det körs mycket mer optimistiskt idag än på den tiden då man i högre grad låg och bevakade varandra. Idag tvingas hjälpryttarna dra för att höja tempot och tvinga motståndarna att ta ut sig. Dessutom är dagens cyklister mycket mer kostmedvetna. De dricker mer, de förser kroppen på grammet när exakt vad den behöver av näring i exakt rätt tidpunkt.

Men!

En mer rättvis fartjämförelse görs uppe på Alpe d´Huez. Den lilla skidturistorten där jag själv såg Pantanis genombrott 1994. Hans landsman Fausto Coppi vann där första gången 1952. Sedan dess har man kört exakt samma sträcka. Så jämförelserna är ganska rättvisa, och den eventuella medvinden försumbar när du cyklar i 20 km/h.  

Jag är faktiskt lite chockad över att årets tider är bland de snabbaste i historien. Förutom gänget som var höga på EPO. Ingen har de senaste 15 åren varit i närheten av årets tider, förutom Quintana 2015.   

1. Marco Pantani | 36:50 | 1995
2. Marco Pantani | 36:54 | 1997
3. Marco Pantani | 37:15 | 1994
4. Lance Armstrong | 37:36 | 2004
5. Jan Ullrich | 37:41 | 1997
6. Lance Armstrong | 38:04 | 2001
7. Alex Zülle | 38:14 | 1995
8. Miguel Indurain | 38:14 | 1995
9. Bjarne Riis | 38:16 | 1995
10. Richard Virenque | 38:21 | 1997
11. Floyd Landis | 38:36 | 2006
12. Andreas Klöden | 38:36 | 2006
13. Jan Ullrich | 38:44 | 2004
14. Laurent Madouas | 38:44 | 1995
15. Richard Virenque | 38:55 | 1994
16. Carlos Sastre | 39:01 | 2006
17. Iban Mayo | 39:09 | 2003
18. Tadej Pogačar | 39:12 | 2022

Jonas Vingegaard | 39:12 | 2022

Geraint Thomas | 39:12 | 2022

Enric Mas | 39:12 | 2022

Sep Kuss | 39:12 | 2022

/…/Nairo Quintana | 39:22 | 2015

Fausto Coppi släpade 1952 upp sin 12 kg tunga cykel på 45:22. Idag väger de 6.8 kg och man sitter ned och kör på lätta växlar med en kadens på de optimala 85-90. Coppi tvingades köra på relativt tunga växlar med en kadens på 65-70 vilket naturligtvis sliter mer. När Pogacar nådde målet i år hade han 16 mil i benen. Coppi hade 26. Och de enda bars på Touren var då de barer där hjälpryttarna var inne och fick vattenflaskor. Av glas.

Coppi avled blott 40 år gammal. Pantani blev 34. Bjarne Riis lever. I dagarna har han packats upp och dammats av medialt. Alldeles oavsett hans lite jobbiga karaktär så vann han rättvist, eftersom alla konkurrenterna var lika dopade. Jag tror Jonas Vingegaard och konkurrenterna är odopade. Kontrollerna är numera så många och bra att det i princip är omöjligt att vara framgångsrik Tourryttare i tre veckor med förbjudna substanser i kroppen. För ska du vara på topp krävs påfyllnad och det är numera mer vanligt att man drar sig ur loppet, att man är mycket framgångsrik i kortare etapplopp på en vecka men aldrig presterar i treveckorstävlingarna. Eller att man helt enkelt inte kommer till start. Så kanske finns det fortfarande de cykelstjärnor som dopar sig men de vinner inte längre Tour de France. Som Jonas Vingegaard gjort.