Kvalstrecksskräcken och Mellberg

De före detta Spursmålvakterna avgjorde bottenmötet IFK Norrköping – Degerfors. Alfie Whiteman är lyckligtvis en ren linjemålvakt. Hade han haft en bättre målvaktstränare hade han läst att Ekpolo måste slå inlägget på första touchen, sett att vinkeln och högerbacken trackrecord innebär att denne aldrig kommer försöka avsluta själv, släppt första stolpen och så tagit två tre steg ut. Varefter ”Totte” Nyman aldrig fått pannan på bollen och Alfie enkelt plockat inlägget, fyra, fem meter från linjen. Degerfors hade sedan kunnat fortsätta dominera matchbilden. Förklaringen är troligtvis Alfies bristande längd och en klubb med förkärlek för långa, kraftiga mittbackar som tar hand om allt i luften. Hugo Lloris har heller aldrig under 500 matcher i Spurs gått ut och plockat ned ett enda inlägg i trafik.

Oscar Jansson svarade för två, tre fenomenala räddningar (tack Maths och Spurs). Jag syftar på reflexboxningen, friläget i början av andra och den tidiga fotparaden i första då alla tre av IFK:s erfarna försvarare tittade boll och lämnade den enda jävla motståndaren i boxen helt omarkerad. Mina 15-åringar, som besegrade Halmstads BK med 4-3 igår, gör inte sådana misstag. Det gör naturligtvis inte heller de här tre, vanligtvis. Det är kronisk kvalstrecksskräck, den kollektiva stressen och ångesten över att göra fel, ligga nära botten och inte alls känna den mentala styrka tränarna ska ge som resulterar i sådana här pojklagsmisstag. Hade Oscar haft en dålig dag på jobbet hade nu IFK varit två poäng från kvalplats.

När jag skrev att IFK visst kan åka ur vad det sådana här misstag jag tänkte på. Jag följde Helsingborgs IF under Olof Mellberg när de åkte ur 2020. Och 2016. Framförallt senast var de klart bättre än motståndarna men spelarna var inte vana att hantera stressen, likt de sämre lagens spelare, klubb och supportrar har massor av erfarenhet av. Det samma inträffade i AIK 2005 och i Malmö FF 1999. Och det kan fortfarande ske med IFK.

Kommande fem är Elfsborg, Varberg och MFF borta. AIK och Hammarby hemma. Om man spelar som i de fyra senaste matcherna är det definitivt noll poäng och då är man en del av bottenstriden, oavsett om klubbkassan, traditionerna eller anhörigmissbrukarna i klubbledningen kan tolkas annorlunda.

Det finns en säger en bra idé med ”Guld-Glen”. Han är en ny röst i omklädningsrummet. Det behövs, omedelbart. Hellre en tydlig än två som stakar sig. Martinssons snack om det stora förtroendet för interim-tränarna var bara ”bullshit”, eller borde åtminstone ha varit det. Den eventuella nya rösten är jysk, kommer förmodligen snacka engelska eftersom han är uppväxt i Esbjerg och hela sitt liv arbetet på just Jylland. Han är en fattigmans Jess Thorup, på alla sätt, även klubbmässigt. Men medan Thorup i dag tränar FCK står Glen till arbetsmarknadens förfogande. Handen på hjärtat. Glen kan rädda kvar IFK i allsvenskan men han är, i min bedömning, absolut ingen långsiktig lösning. Vilket ju inte heller Tony Martinsson verkar vara.

Hade j a g varit sportchef hade jag gått all in på Mellberg. Även om risken är uppenbar att han inte spelar den fotboll IFK för närvarande verkar anse vara viktigare än resultaten. Varför inte Mellberg har ett bra tränarjobb i dag beror just på detta – ännu inga bra resultat plus att han är en alltför stark personlighet och alltför självständig. Svaga ledare är skiträdda för sådana personer. De väljer hellre någon som en gång vunnit ett guld. Det är så de ser fotboll runt styrelsebordet. Det är därför en av landets två, tre bästa tränare sitter på samma avsides bänk som Guld Glen.