Framåtlutningen och de där höga armbågarna som kutade upp och ned längs kanten

Ingemar Erlandsson blev bara 64 år. Det känns overkligt, och orättvist. Han var ju en sådan som stannade kvar, när andra lämnade. Han blev aldrig proffs, spelade aldrig för någon annan elitklubb än MFF, var klubben trogen i över 40 år. Liksom företaget han ärvde och chefade på, för evigt. Nästan. Trotjänare är begreppet som brukades då, när han, den 18-årige forwarden från Glimåkra och Göingeskogarna kom till Malmö 1976.

Han skolades snabbt om till vänsterback och där stannade han, längs linjen. Pinnande på, upp och ned, med sidbena, kort steglängd, kraftig framåtlutad och två armbågar som pendlade verkligen högt, som på Sydsvenskans bild. Ibland undrade man i fall han var blyg, där med blicken som ständigt verkade vara fäst i gräset eller bara listig. Eftersom han kom från de där stora oändliga granskogarna och en bygd av hockeykultur. ”Rivig” kallar Magnus Pier i tidningen honom för. Fast jag tänker på vänsterbacken som korrekt och ettrig men aldrig ful och aldrig fel. Man kunde lita på Erlandsson. Och han hade oerhört vänliga ögon. Han såg snäll ut. Det lurade nog många högeryttrar, och Magnus Pier men kanske var armbågarna och kroppshållningen resultatet av just hockeyuppväxten?

Troligtvis blev han vänsterback för att Torbjörn Persson stod på tillväxt i Ramlösa och Bob inte förstod att uppskatta den rödhårige Christer Jacobsson. Samtidigt som Harry Jönsson tackade för sig. Och att MFF hade tre högerbackar.

I VM 1978 startade Erlandsson som vänsterback, Roy Andersson var fantastisk mittback medan blivande MFF-aren Hasse Borg var högerback. På bänken fanns MFF-arna Roland och Magnus Andersson, båda högerbackar. Åby litade på Erlandsson. Det gjorde även alla blå. Var han överhuvudtaget skadad nån gång?

Han var en av de allra första snabba ytterbackarna, Terry Cooper kan ha varit en influens. Hans föregångare i landslaget var till exempel den gamle AIK-aren och Siriusspelaren (i Div 1) Roland Grip som i dag skulle ha ansetts som totalt slowmotion. Erlandsson var ovanligt snabb, följsam och var väldigt bra på att värdera när han skulle gå framåt eller avvakta och bara lämna över bollen åt Bosse. För det var ju Bosse Larsson som skulle ha den. Alltid. Känslan var att Erlandsson aldrig någonsin tappade bollen, aldrig var spektakulär eller gjorde något felval, under 473 matcher för MFF och 69 i landslaget varav många som lagkapten. Det var han inte alltid i MFF men han ledde som föredöme med små gester, inte som skrikhals och högljudd vinnarskalle. Han var lagkapten i en av hans sista matcher, en av de kallaste jag någonsin sett – den mot Ajax vårvintern 1987. Skakande hand med Van Basten, utan handskar. Att han gjorde över 60 mål har jag inget minne av. Kan faktiskt inte erinra mig ett enda.

Erlandsson var också så ung att man nu kan se honom i en massa klipp på Youtube. Jag fastnar för 5:46 från öppningsmatchen i VM mot Brasilien. Backlinjen står på tok för högt och orörligt. Brassarna får flera frilägen som Ronnie Hellström räddar. Erlandsson har det ganska svårt men han pinnar på i löpdueller mot vindsnabba, blågula brassar. Det mest utmärkande är faktiskt Bosse. När han är siste man, och Hellström ute och far, slår han bollen på ena sidan om den aggressive motståndaren och springer runt på andra sidan – I EGET STRAFFOMRÅDE!

Det är också Bosse som slår den vackra och geniala direktskarvningen fram till Sjöbergs ledningsmål. Ifall ni tvivlade på att ”Koungen” var världsklass så kolla klippet på You Tube…

Erlandsson slutade några säsonger alltför tidigt för att ägna sig åt VD-jobbet. Det ansågs väldigt märkligt. Torbjörn Persson fick ta steget ned och försöka fylla men han var mer Grip-lik som levde på teknik och speluppfattning. Att kuta upp och ned var aldrig riktigt hans grej. Det var som Vd jag träffade Erlandsson den enda gången jag riktigt snackat med honom. På en jättelik mejerimässa i Ruhrområdet för 20 år sedan. Fick i alla fall berättat hur mycket han betytt för oss MFF-are. När Erlandsson hade bollen var man trygg. Nu har han faktiskt tappat bollen, för första och sista gången. Ofattbart!