Laget större än jaget

Tre av världens fyra största basketstjärnor spelar EM just nu. Eller spelade. Det spekulerades vilt i , inte vilka länder ,utan vilka av av de tre som skulle mötas i finalen men såväl Jokic, Luka som Giannis försvann före semin.

Alla tre var grymma, satte nya rekord men bakom glimmande stats döljer sig sällan guld. De tre lyfte inte lagen, de andra spelarna blev inte bättre. Varvid stjärnan frestades att göra allt mer jobb själv, och ta ännu fler och svårare skott ofta understödd av en coach som rent mentalt såg ut att vilja ha stjärnans autograf. När du adderar så mycket talang till ett mediokert gäng skapas en obalans som är svår att hantera.

Istället hamnar guldet i Frankrike med Gobert och Fournier eller i Spanien med Wille Hernangomez. Den sistnämnde är det tidigare så stjärnstinna spanska landslagets ende riktige NBA-spelare. En medelmåtta som jobbat stenhårt i NBA som rollspelare och hjälpreda åt hans lags relativa stjärnor.

Spanien var på väg ut både mot Litauen i gruppspelet och Finland i kvarten. Frankrike fick förlängning mot ett annat lag som är totalt utan stjärnor – Italien. Så det mest stjärnstinna EM någonsin har visat sig vara ”breddländernas” turnering. En fantastisk tävling där coachernas förmåga att styra lagen och få dem att spela bättre def. har avgjort. Som när Tyskland sprang ifrån Spanien i tredje men så skruvade ”La Furia Roja” upp tempot än mer, tog alla returer och vann. Därför tror jag att De röda i finalen lyckas göra Gobert sur och irriterad och så imploderar La France.

Kvalitetsmässigt är det den bästa EM någonsin. Ett sätt att märka det är att domarutvecklingen varit långsammare än den spelarna tagit. FIBA måste bums höja europeiska domarnas status. Jag kan minns en massa europeiska stjärnor i EM för tio år sedan men kvalitén på spelet, och framförallt tempot är bättre nu. När du kanske saknar talang ersätter du den i basket med högre intensitet (vilket f ö gett fler poäng än någonsin). Högre tempo både i försvar och anfall. Och tvärtom. Ju fler stjärnor desto lägre tempo, ju långsammare basket och desto mindre svårt att döma.

Det är ytterst sällan jag skrattar högt framför sportsändningar. Det pålitliga paret Magnus Dahlborn Jonte Karlsson (basketens motsvarighet till Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz) levererar dock alltid. Inför mötet Finland-Spanien hade Magnus läst på om ”Vårt land” (nationalsången skriven av JL Runeberg annars mest berömd för ”Fänriks Ståhls sägner”. Den är en del av den svenska litteraturkanonen och handlar om hjältemod och tunga förluster i kriget om Finland, mellan Sverige och Ryssland. I det perspektivet (som ju NATO-debattens politiska journalister helt missat) avslöjade Magnus att det var exakt 214 år sedan Slaget vid Jutas. WTF!!!

Att vara lagom grundligt påläst, ha humor, se de stora perspektiven i det lilla och hantera den självdistans som är fundamentet i svensk basket gör detta radarpar till outstanding i svensk sportjournalistik. De borde ha nån slags pris, eller rent av en guldmedalj!