Ortmarks alla drömmål (och andra svenska ”late bloomers”)

Mannen som gör alla seriens skönaste mål. Varför har det tagit så lång tid för honom att accepteras av allsvenskan? Jag hade ju turen att upptäcka honom redan för drygt fem år sedan (17 mars 2017).

Min teori är att late bloomers inte i första hand beror på spelarnas utveckling utan tränare och förbunds oförmåga att se och uppmuntra osvensk fotbollstalang. I Sverige är det viktigaste av allt trygghet. Och fred. Ett både hängsle- och livremsland där arbetslagstiftning går ut på att du ska stanna på ett och samma jobb livet ut. Även om du vantrivs och får in i vägen eller inte. En annan negativ konsekvens är att det är väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, eller göra comeback ifall du en gång hamnat utanför. Man sitter kvar –­ oavsett hur det går eller hur du mår. ­

Den samhällsfilosofin präglar även svensk elitfotboll. De som bestämmer är ofta rädda, för att inte säga fega, och försiktiga. Man satsar hellre på de gamla, trygga och lagom talangfulla än provar unga, nya eller de som inte passar mallen av auktoritetstroende, lagom osjälvständiga vattenbärare. Det märks i Janne Anderssons uttagningar och var ännu tydligare hos Erik Hamrén. När en akut vakans i en landslagstrupp uppstod förkunnande Hamrén att han inte tänkte ta ut en ny forward för det fanns inga som var tillräckligt bra, eller lovande. Det är samma tänk som gjort att massor av stora svenska talanger valt att spela för små nationer eftersom de vet att Blågult är inget för unga talanger, speciellt ifall du inte passar in i mallen som dessvärre länge också inkluderade temperament, hudfärg och fotbollskultur.

Därför kan till exempel Janne Andersson föredra halvskadade 30-åringar som mittbackar, med katastrofalt resultat, istället för att unga talanger. Därför föredrar Janne Andersson de som passar in i mallen istället för frispråkiga ledargestalter som Pontus Jansson. Nu, när han i ett vanligt land utan överdriven anställningstrygghet för förbundskaptener hade fått sparken för länge sedan, kryper han till korset och konstaterar att det saknas ledargestalter i landslaget men lägger till att det är minsann inte hans fel…

Janne sitter kvar, han är ju för fan svensk. Jämför med våra små framgångsrika grannar Norge och Danmark. Där sitter inte förbundskaptener alltför länge. Läser nu en bok om Kasper Hjulmand (inför VM) och där skildras hur Åge Hareide (och Jon Dahl) mot deras vilja och protester inte fick förlängt kontrakt. För att man trots framgångarna insåg man måste gå vidare. Vilket man faktiskt gjort och totalt tystat kritikerna och Hareide-supportrarna.  Dansk fotboll har mod. När Danmark slagit Schweiz borta och var i princip klara för EM firade alla på planen. Utom Åge Hareide.  Då rusade förbundets kommunikationchef fram till Hareide med en rödvit halsduk. Hareide vägrade ta emot den och sa sedan ”att han inte frös”.  

Inför årets allsvenska fanns två innermittfältare som jag beundrat i många säsonger. Det är jag nästan ensam om eftersom de sammanlagt gjort fyra landskamper, tre i U17 och en U18. För mig har det varit bland allsvenskans allra bäste spelare men eftersom de inte passar mallen har de gått ”under radarn”. Inte enbart medias utan även tränarnas och förbundets.  

Den förste är 25-årige Simon Olsson som var en av allsvenskans allra bästa och lovande innermittfältare i flera säsonger innan han försvann till holländska Heerenveen i somras. Var inhoppare i början, har startat de fem senaste i ett lag som troligtvis tar sig ut i Europa. Men som sagt, hans landslagsmeriter inskränker sig till en U17-match. En hårt arbetande, teknisk och passningsorienterad innermittfältare.

Klubbarna kan naturligtvis skryta med sina akademier men ifall man inte kan urskilja en stor talang, eller vågar satsa på den – vad spelar det då för roll att man anställer en massa fotbollsfilosofiska konbärare som gått förbundets alla tränarkurser men ändå inte kan se fotboll? Typ ”Lex Thern”.

Det är inte konstigt att spelare som Jens Cajuste och Roony (Berghi) valt Danmark som språngbräda ut i Europa eftersom man där har ett annat sett att se ungdomsfotboll och värderar talang högre än trygghet. Ja det är tuffare men du är inte livegen och utlämnad som i de stora klubbarnas överfulla ungdomsakademier.

Ja, det finns naturligtvis undantag, som Alexander Isak, men de är få.    

Jacob Ortmark har tvingats ta en lång, lång omväg. Spelade upp Degerfors i allsvenskan, har harvat i Gefle trots att talangen var så jävla uppenbar redan i BP för sex, sju år sedan. 

När han nu får chansen i ett riktigt allsvenskt lag tillhör han stjärnorna. Men får fortfarande inte den uppmärksamhet han är värd för han passar inte in i den svenska mallen.

Kanske kan hans helt underbara bicycleta mot ett haltande Giffarna bli den vändning som behövs för att media ska upptäcka honom. Eller den fantastiska volleyn mot Helsingborg i går? Från sin roll som balansspelare har han gjort sex mål i serien. Han har en fantastisk attityd vilket gör att han nästan vinner alla närkamper. Han är en oerhört duktig bollförare på små ytor och ser de där passningsytorna andra enbart upptäcker i TV, på reprisen. Jacob Ortmark är en stjärna men har fortfarande som främsta landslagsmerit en U-18 landskamp.

För att citera en dansk, som var prins men aldrig fick chansen som startande kung: ”där är något ruttet i svensk elitfotboll”.