”Tanten som sprang om alla barnen”

Det är få förunnat att ”persa” vid 47. Evy Palm gjorde det. Hon är en av idrottshistoriens märkligaste stjärnor. Nu har hon blivit bok: en bit svensk 1900-talshistoria med uppdaterad sensmoral. 

Evy är en liten, blyg, mycket ödmjuk hemmafru och matatant i Lidköping. Som barn älskar hon att springa och leka, vara i rörelse. Sedan blir hon tonåring, träffar en pojke när hon är 15. De går på bio en gång, två gånger, tre gånger och så de gifter sig. Evy slutar spela handboll (”jag var inte så bra på det men älskade att träna” ). De skaffar barn, bil, lever på hans fabrikslön och bor i samma hus som hennes föräldrar. På sommarn lyxar de till det på en campingplats i Bohuslän. Åren försvinner och barnen blir så gamla att hon kan ta ett halvtidsjobb på matbespisningen. Och en väninna har börjat ”jogga”. Hon hänger på och så kommer alldeles omedelbart alla de där underbara känslorna från barndomen tillbaka. Hon älskar ju att springa.

Evy Palm stannar inte. Långsamt ökar hon sträckorna från 2,5 km till 10. Folk tycker hon är konstig. Hon är ju långt över 30. I de första loppen hon ställer upp i är det ”mest ungdomar”. Inte sällan får hon höra att hon är ”tanten som springer om alla barnen”. Hon tas inte riktigt på allvar men så springer hon ju bara för att det är så roligt. Det är här Evy Palm växer. Hon vågar stå emot. Glädjen att få springa och springa lite mer och lite längre är större än Jantelagen och folks fördomar av vad medelålders kvinnor ska göra. Så Evy går med i en klubb och får en tränare. När hon är 35 och borde i 70-talets Sverige ha en mormors mindset. Evy har inga mål men är ständigt nyfiken på i fall hon kan springa snabbare än förra gången.

Det tar sex, sju år från de första rundorna i skogspartiet utanför hemmet tills hon är i landslagsklass. Och får flyga för första gången. 38 år gammal. Trots att hon är snabbast och gått under OS-kvaltiden på maraton får hon inte åka till Los Angeles 1984 och första OS-maran för kvinnor. Tanten är ju 42. Vad ska hon där att göra, tyckte 70+-gubbarna i Sveriges Olympiska kommitté.

Evy ger sig inte. Det viktiga är ju att hon får springa men det blir inte sämre av att istället för att vinna en tavla eller hushållsmaskin börjar hon få ekonomisk ersättning för segrarna. Och julafton uppenbarar sig i januari då hon får träningskläder, helt gratis av ett amerikanskt sportföretag som heter Nike. Fyra år sedan är hon i Söul och 1989 springer hon på 2:30. Sedan lägger hon av med elitsatsning, precis innan hon ska fylla 50. Kanske lite för tidigt, erkänner hon nu 30 år senare.

Hur bra hade hon kunnat bli ifall hon börjat 20 år tidigare? Så tänker inte Evy. Hon skriver att kroppen nog var redo först efter 30, efter barnen och att jobbet gav muskler. Hon var aldrig skadad. Att framgångarna berodde just på att hon började sent, att ligament vuxit klart och naturligtvis den mentala styrkan att älska att löpa.

Själv lutar jag åt att hon faktiskt kunde blivit ännu bättre ifall kroppen hade fått träning när den var yngre och kunde tillgodogjort sig den. Evy verkar ju inte ha varit träningsnarkoman, någon risk för överträning förelåg inte utan hon bara sprang, och älskade varje träningspass. Men hennes absolut främsta gåva var den extremt lätta kroppen, hennes smala höfter och ja, att våga ge sig hän åt den eufori som löpning skapar.

En enda sak ångrar hon. Att hon inte tog emot den framräckta svensk flaggan och sprang ärevarv på Stadion. Finskan ledde med ett halvt varv när klockan ringde. Men sedan tappade hon farten, gick in i väggen och Evy pressade sig om i sista kurvan. Hela Stockholms Stadion stod upp och skrek! Den euforin och glädjechocken hade hon gärna njutit mer av men då och där var hon så blyg att hon blixtsnabbt försvann in i omklädningsrummet. Och blev kvar där tills hon nu kommit ut igen, som bok. Evy Palm lär oss att det aldrig är försent att börja göra det vi älskar.  Evy Palm lär oss också att vi inte ska stanna utan bara fortsätta, oavsett vad folk säger och gamla gubbar tycker.

PS Boken är skriven i jag-form. Den är ordknapp, beskriver i princip enbart vad som händer –  sällan eller aldrig hur, varför. Där är inga reflektioner, ingen sätter in Evy i hennes roll som alternativ 80-talsikon. Man kan uppfatta det som en önskan av medförfattaren och redaktören på Sjösala förlag Åsa Hjalmarssons att språket och berättelsen blir Evys alldeles egna och äkta. Man kan också uppfatta det som en brist. Och avhjälpa det med ett långt förord som gör just allt det som Evy Palms egen berättelse behöver men som hon inte själv kan förmedla. Förordet är på ett par rader. Det handlar om hur häftig influencern, certificerade löpcoachen och lic personlig tränaren Petra Moström tycker att Evy Palm är.