”Världens bästa Karlsson”

” Jag har aldrig varit med och firat mål. Det vilar något vulgärt och lite debilt i att fira mål” – Per Karlsson, mittback och nybliven rekordhållare med 438 A-lagsmatcher för AIK.

Det närmast chockerande citatet är hämtat från en fantastisk bra, ny självbiografi, skriven av Marcus Birro. Är detta ”Pertans” egna ord? Han som för åtta dagar sedan stod i mittcirkeln på Friends och bölade som ett barn över supportrarnas hyllningar och tifon. Eller gör Birro som han brukar, blandar fiktion och realism i en lagom smet för att sedan hävda att det är 100 procent realism, eller 100 procent fiktion?

Vad som gör boken så bra är det vackra, poetiska språket. ”Pertan” uttrycker sig som en poet över drygt 200 sidor. Liksom Birro älskar han italiensk fotboll över allt annat. Där är inga influenser från svensk, eller brittisk eller annan fotboll utan enbart italiensk. AIK:s mittback beskriver ingående hur vackert det är att se mittbackar göra en exakt brytning, i exakt rätt ögonblick. Vi pratar inte om destruktivitet och våld utan om enbart om skönhet. Jag får intrycket av att en perfekt brytning eller tackling är närmast en erotisk upplevelse. Oavsett vilket – Birro skriver jävligt bra om mittbacken, och människan Per Karlssons liv och fotbollskarriär.

Den hårdföre, no-nonsens-mittbacken visar sig å ena sidan vara djupt reflekterande och beskriver sitt kall som en estetiskt fullbordan. Å andra sidan berättar han om hur apart, inbunden och ”instängd” han varit i sin roll som fotbollsspelare. Han har alltid gått hundraprocent in i allt han gjort. Alltså tränade han ofta ensam, före och efter lag träningarna. Han kan beskriva ett långt, långt utanförskap där endast han och hans laginsats existerat. Ett misstag på en träning kan ta flera dagar att bearbeta. Han verkar inte speciellt socialt driven men ändå äger han en så enormt stor empati och kärlek, vid sidan om fotbollen.

Det bidrar till min fascination för den djupa dualism Per Karlsson verkar äga. Vilket inte gör boken mindre fascinerande.  Stör det att man misstänker att det är mer Marcus Birro än Per Karlsson? Nej! Förutsatt att huvudpersonen godkänt texten spelar det ingen roll om det är mer roman än självbiografi. Det är en alldeles utmärkt bok om en mittbacks långa karriär i en enda klubb,  AIK. Förutom två säsonger då han var utlånad till lägre serier.

Han är inte ledaren, inte lagkapten. Inte ens den som leder backlinjen utan en komplementspelare. Jag minns honom i början av karriären då han var den som låg kvar och föll först medan kollegan vid sidan om (Atta, Sundberg med flera) var de som syntes, var lite spektakulära och hade mycket boll. Per Karlsson verkade snarare försöka undvika att ha boll, som om den där fyrkantige mittbacken snarare var obekväm med boll. Per Karlsson var länge en alldeles fantastisk, pålitlig, lojal birollsinnehavare i den ganska låga och svårforcerade backlinje som AIK alltid ägt och odlat.

Vad jag främst kom att uppskatta var att han var bäst i allsvenskan på att läsa spelet och att blocka skott. Oerhört följsam och med perfekt taijming. Dessutom täckte han alltid rätt hörn och höll ihop benen. Det måste ha varit underbart att vara målvakt bakom Per Karlsson.

Det säger något om svensk fotboll att en spelare som i princip bara spelat en vinterlandskamp ändå kan spela så många matcher för en av landets absolut bästa klubbar. Fast egentligen säger det nog lika mycket om Per Karlssons kärlek och ganska tvångsmässiga relation till ”Gnaget”.

Sedan hade jag gärna läst lite mer om Norlings ”Atalanta-projekt” – det som gjorde att ”Pertan” petades. Jag hade också velat höra mer om en av Norlings mest spektakulära taktikidéer: när han ställde upp 3-6-1 på Örjans Vall. Bara för att ändra sig och be laget om ursäkt i halvtid. Fast då var kanske Per Karlsson i Väsby eller Åtvidaberg.  Det säger också något om honom att han inte varit ledare, inte alltid spelat men ändå spelat mest. Jag tänker på att till exempel MFF har minst 12-15 spelare som lirat fler matcher än Per Karlsson. Så AIK, och Pertan, är lite speciella.

Ps Måste bara inflika att jag faktiskt gjort en officiell vänskapsmatch i italienska fotbollslandslaget. De hade en tunn trupp en gång i Malmö och fick en skadad mittback på uppvärmningen så jag fick erbjudandet och tog den – jag har spelat mittback i Gli Azzurri! Och matchen slutade 2-2 efter en sen svensk kvittering!