En litteraturvetare till MFF-tränare

Jag slutade på DN strax innan Henrik Rydström började. Jag smög ibland in korta formuleringar från svensk 1900-talsposesi, typ Ekelöf, Lindegren och Göran Palm. Rydström tvekade inte att citera Strindberg och Ville i Momåla. Det är väl det enda vi har haft gemensamt – vår beundran för kraften i svensk litteratur. Fotbollskrönikören framstod som lika oblyg och djupledslöpande som spelaren – alltid extrasmå, lätt uppdragna kortbyxor så alla såg hans vältrimmade benmuskler. Alltid frispråkig och välformulerad och inte sällan självkritisk i den mixade zonen. Han älskade att stå där framför gänget av gubbar med svarta små bandare eller pappersblock och opålitliga kulspetspennor. Han skapade och styrde narrativet om sig själv och hans lag. Han älskade säkert varje ögonblick.

Fotbollstränare vill ofta framstå som smarta, smartare än spelarna, mycket smartare än media. Den kategorin tränare är aldrig ödmjuka. De skriker och domderar. Och når i princip aldrig ända fram. De skyddar sin osäkerhet och ångest med verbal, vältränad aggressivitet. Vad som gör Henrik Rydström till en så pass bra fotbollstränare är att han kan kombinera det smarta med överraskande ödmjukhet. Lika stenhård som han var på 50/50- bollar, lika sårbar, blottad framställer han sig själv vid sidan av – då han får utlopp för kärleken till att diktera berättelsen om vår alldeles färska gemensamma fotbollsupplevelse och hans alldeles egen, blygsamma, men självklara huvudroll i den.   

Nu skall han träna MFF. Det är väldigt bra. Det är troligtvis den bäste tränare MFF kunde få. Det finns ett latent problem, som egentligen är en tillgång. Rydström är en av alla dessa smålänningar i synnerhet (och upplänningar i allmänhet) som inte okritiskt beundrar MFF-familjens DNA. Som har svårt att haussa det malmöitiskt ”kagiga” och den övergripande drygheten: ”haur du sit Malme haur du sit verden” (i fri tolkning).

Den storhetstid som inleddes med att Daniel Andersson slutade som spelare och anställde Rikard Norling som tränare är inte längre lika guldglansig. Det flagnar även om man kan dölja mycket med ett par hundra miljoner på banken. Ibland undrar jag om inte Daniels förkärlek för överåriga spelare och hemvändare kanske beror på att de var med när han själv vände hem, och spelade på tilläggstid. Som att istället för att sluta som spelare när ”snabbheten” inte längre räckte till som mittfältare beslöt han sig att köra en säsong till, som mittback. Han var inte dålig, men inte heller tillräckligt bra, i rollen som Daniel Andersson. Kanske är  det därför han nu omedvetet håller kvar i något han borde ha släppt tidigare: som Dahlin, Nielsen, Moisander, Olsson, Knudsen, Toivonen, AC, Rieks, Berget, Isak Kiese Thelin, Tinnerholm med flera.

Speciellt detta med att skriva ett fyraårskontrakt med en nyskadad 31-årig ytterback till hemvändare är en sentimentalitet som jag tror Henrik Rydström går fri från. Hur många åldrande hemvändare samlade han på sig i Kalmar FF eller Sirius? Henrik Rydström är romantiker men i än högre grad realist. Han har hört exakt vart enda ord en åldrande mittfältskropp viskar i januari och skriker om i början av april. Han vet hur det går i fall en ledare med generationslång relation till klubben är alltför nostalgisk, inte kan släppa taget om reviret och förmås skilja på romantik och resultat.

MFF:s stora problem nu att man har alltför få lovande unga spelare och alltför många gamla, trötta. Plus en rad halvgamla före detta lovande spelare som hängt kvar för att de har stark MFF-anknytning men aldrig kommer bli startspelare. Att inte förnya med Rakip var ett sundhetstecken. Där finns ytterligare fyra, fem spelare i den kategorin MFF borde skilja sig från. MFF behöver i första hand en förstemålvakt, en mittback, eventuellt en vänsterback och en måltjuv till boxspelare. Blir spännande att se hur Rydström tar sig an problemen. Det blir ingen palatsrevolution på Stadion. Jag tror vi får vänta tills sommaren innan utrensningarna startar, innan vi ser resultatet av hans tränarfilosofi och himmelsblå visioner. Säkert i sällskap med extrasmå, lätt uppdragna kortbyxor och citat från Werup, Ranelid, Ekelund och Nisse Hellberg.