Börje Salming

Första.

Det var fest.

1976.

Vi var väl 20 fulla tonåringar och gamla kompisar i den där villan hemma hos Mia, som inte blivit redaktionschef på Hemmets Veckotidning än. Augusti? Första Canada Cup-matchen någonsin. Första. Var det samma natt jag såg Sex Pistols på Club Mogambo, Sid Vicious första spelning? Första matchen i en mångårig serie av hockeymatcher som egentligen var det kalla kriget, på is och med slashing och tripping istället för kärnvapen.  

Så var vi väl två, tre killar som bara var tvungna att se hockeyn – det var ju häftigt att det också var mitt i natten. När jag var lite yngre följde jag Brynäs och NHL. Samlade spelarbilder, läste allt om NHL i Svensk Ishockey från Sewe-förlaget. Beundrade Börje för han var ung, tittade alltid upp med pucken vid klubbladet, rakryggad.

Jag minns inget mer av matchen än att Salming väl gjorde stilfullt mål på ett skott i bortre krysset. Presentationen och den enorma överraskningen att den världsberömda hockeypubliken stod upp och applåderade i fem minuter. För en svensk. För obetydliga oss! Första. Och den där tyste, tekniske hockeybacken som växt upp med brorsan Stig och en ensamstående mor i Kiruna. Berättelsen om hur modern förbjöd Börje att arbeta nere i gruvan efter att han gått ut nian och skulle bidra till familjens försörjning. 15 år gammal. Inte gå ner i gruvan där fadern klämts ihjäl. Börje, tonåring, strax före de stora strejkerna i malmfälten, de som förändrade svensk inrikespolitik. Manifestationen i Malmbergets idrottshall. 4000 allvarsamma, kortväxta män med kärva ansiktsdrag.

Första. Börje Salmning. Presentationen är en av mina finaste och största idrottsminnen. En presentation. När jag den här morgonen sent i november 2022 ska berätta om det för Helle brister jag i gråt!

Tack Börje Salming!