Vår hårt prövade kärlek till fotboll

Att spela boll är lika roligt som alltid. Låt bollen rulla och beroendet vaknar. Det är när fotbollen blir internationell, överfull av pengar, som relationen känns allt svårare och mer plågsam. Vi vill så gärna tro att det finns något positivt med elitfotboll, utöver de starka känslorna och vår beundran för skickliga spelare och tränare. Ofta har landslagens korvkiosksnationalism haussats som sann och ärlig jämfört med de globala klubbarnas miljardrullning. Speciellt vanligt i Skandinavien. Hur många malmöiter finns idag i MFF? Fortfarande spelar katalaner i Barça men hur många manchesterfödda grabbar lirar regelbundet i City och United? För att inte nämna Londonklubbarna eller PSG eller någon av alla andra hundratals klubbar som ägs av ett investmentbolag eller globala, totalt anonyma fonder med säte i USA, Kina, Arabvärlden eller Lichtenstein.  

Efter VM i Brasilien, och framför allt Ryssland och Qatar är det svårt att se något positivt. Allt är korrumperat och falskt. För Qatar har ju köpt alla. Nästan. Inte enbart FIFA, och fotbollshistorien med Pelé, Messi, Beckham e t c utan även exempelvis ärkebiskop Desmond Tutu var ute och erbjöds sig be och boosta den VM-kandidat till 2022 som betalde bäst. Till och med två av mina favoriter som jag trodde stod över den giriga ambassadörskapet har varit positiva till Qatar-VM. Enligt Olof Lundh i ”Templet i öknen” (Volante) har både Xavi och Pep Guardiola haussat turneringen.

Ju mer jag läser i boken desto sorgsnare blir jag. Qatar har länge finansierat talibanerna, speciellt när de var i landsflykt på grund av USA:s ockupation. Samtidigt som man i samma lilla land låtit USA bygga tre stora militärflyplatser så de kunde bomba tillbaka, bland annat Irak. Qatar är dessutom den iranska religiösa mördarregimens bästa vän. Qatar har också en gammal och het konflikt med Saudiarabien som flera gånger varit nära att resultera i krig. Men med USA:s baser och en massa internationella idrottsevenemang håller man saudierna borta.  

Olof Lundh har skrivit flera böcker som kritiserar svensk elitfotboll. Han är i princip ensam även på den planen. Nu har han tagit det naturliga, och nödvändiga, klivet in i VM, i Qatar. Denna turnerings hela historia kommer i framtiden bli en klassisk symbol för FIFA:s och världsfotbollens korruption. Och sportwashing. Kanske även för sportjournalistikens handikapp. För oavsett vad fotbollssupportrar vill ha och inte ha så måste journalistiken ha modet att även skriva om det viktiga – vilket sällan är resultat och oreserverade hyllningar.

När jag var ung var de flesta fotbollsjournalister totalt oläsbara. De kunde inte skriva svenska och fyllde texterna med sura klichéer och fejkade citat. Den relationen till elitfotboll återfinns numera endast i förbundet. SvFF:s generalsekreterare anser svensk talangutveckling är i världsklass och förbundsordförande Karl Erik Nilsson lyfter var säsong 2,5 miljoner i ersättning från FIFA för att stoppa huvudet i sanden. Det har man nu gjort i många år. Utan att kritiseras av någon annan än den outtröttlige Olof Lundh.

Hycklerit och den självgoda dubbelmoralen har odlats i SvFF i många år nu. Den understöds av distrikt och andra som lever gott på de blodsfärgade miljonbidragen från FIFA och UEFA.

I dag har vi flera utomordentliga TV-experter som analyserar matcher. Däremot är det svårt att finna bra, skrivna analyser. Jag beundrar verkligen Erik Niva och Olof Lundh som båda funnit var sin mycket läsvärd nisch. Samtidigt är de så ensamma att de ofta också tvingas sitta och analysera matcher – något de faktiskt inte är speciellt bra på. Men Sverige är så litet att det förutsätts att ifall man kan skriva bra om fotbollen utanför planen förstår man även fotboll på planen.

Olof Lundhs överlånga fötter saknar kanske bollkänsla men de är guld tillsammans med en spade i djup ökensand. Hans idoga grävande är helt enkelt journalistisk av hög internationell klass. Jag beundrar hans tålamod och modet att orka vara kritisk mot det man älskar så högt. Det måste bara innebära att han älskar fotbollen riktigt, riktigt mycket.

PS Jag gillar att han även skriver om kollegor. Som Kim Källströms oreserverade Qatar-hyllning 2019.  Jag gillar att han törs diskutera sin egen närvaro under turneringen. Jag är inte säker på at jag kommit fram till samma slutsats men jag gillar att han redovisar sina moraliska implikationer helt öppet.