När Saab revolutionerade engelsk fotboll

“The players of Liverpool are willing to change jerseys with the players of FC Basel but not with number nineteen.”

Behrang Safari kunde inte låta bli att skratta åt den högröstade materialförvaltaren i omklädningsrummet på Anfield som i sin famn bar en hög svettiga röda tröjor. Det var 2014 och vänsterbacken hade precis varit med och slagit ut hemmalaget ur CL. Delvis beroende på att Markovic satt ett finger i ögat på skåningen och blivit utvisad. För så var det, klargjorde Behrang på gymmet i dag. Björn Kuipers hade rätt. Man har ansvar även för sina fingrar. Uppenbarligen tyckte spelarna det samma som publiken. Att det bara var nära ögat. Att Behrang filmat.

Björn Melin har koll på fingrarna. Han har skrivit en härlig, huvudsakligen röd bok om tröjor och hans favolag. Med inslag av framförallt grönt, lite vitt, en aning gult och ett stänk svart. Lättläst, massor av anekdoter, intervjuer och gamla spelare som minns tröjor de inte längre platsar i. Ganska fascinerande tycker jag med kroppsnära nostalgi och en illröd nördfaktor hundra. På gränsen till kulturhistoria. Jag gillar att han även har tagit med sponsornamnen på bröstet – de är nära nog lika klassiska som tröjorna i övrigt. Men Liverpool var inte först. Derek Dougan, han i Wolves, var först ut i en cupmatch då hans Kettering Town hade Kettering Tyres på bröstet. Det blev böter. Den nye vilde vd:n ändrade då till Kettering T och hävdade att T stod för Town. Det blev böter igen och hot om mer. Första revolutionerande avtalet slöts ett par år senare mellan dåvarande storklubben Derby och svenska Saab. Men revolutionen stannade vid lagfoton med vita tröjor och svartblå byxor. De körde aldrig med Saab i en match. Men det borde vara en relik att få tag i för en varje Saab-nörd.

England var nästan sista fotbollslandet utan reklam men i slutet av 1970-talet var många av storklubbarna konkursfärdiga. Därför började stjärnorna flytta utomlands, därför minskade publiken och arenorna förföll. Säsongen innan reklamen på tröjorna infördes omsatte Liverpool cirka 24 miljoner kronor och gjorde en vinst på knappt 3 %.  Den enda inkomstkällan var entréavgifter, och det var nästan gratis. Ja och så pajerna och teet förstås. Inga TV-avtal. ingen reklam och underbetalda spelare. Men de slapp tvätta tröjorna själva, som de engelska spelarna fick göra ända in på 60-talet.    

Nu blev naturligtvis Everton först, tre dagar före grannen den 18/8-79. De bar Hafnia på tröjan vilket i boken påstås vara en köttproducent. Det var istället ett storsatsande danskt försäkringsbolag och nye danske vd:n gillade engelsk fotboll. De gick i en skandalartad, brottsligt stor konkurs 13 år senare. Samma sak med Carlsberg, hos de röda. VD:n var fanatisk Liverpool-anhängare men det höll på att inte bli något för marknadschefen var helt kallsinnig, Leeds-supporter var han också. När sedan alkoholreklam förbjöds i samband med fotboll i ett par europeiska länder spelade Liverpool en säsong i Europa med endast ”Probably…” på bröstet.  

En av många bra tröjanekdoter som överraskande nog inte dementeras så kraftigt som jag misstänkt utan nu ger näring åt den är följande: laget som turnerade i Tyskland precis efter kriget sydde tröjorna av det röda i de gamla nazisternas hakkorsflaggor – det fanns inget tyg i ett utfattiga England de första åren efter kriget. 

Tröjböcker är riktigt nördiga. Roligt att det Melin vågat. Lagom lång, kul att bläddra i även för Man U-fans misstänker jag även om de gör det i smyg. Saknar kanske lite mer om byxor, hur och var plaggen tillverkas, och frågan när en tröja kanske kostar 20 kronor att tillverka och säljs för 1220 i Liverpools megastore – var hamnar mellanskillnaden? Och vilka tröja är populärast på The Kop? Min gissning är 2005 års CL-final edition, en tidig Carlsberg eller en superretro-enkel från sent 60-tal (Ron Yeats style) med breda vita revärer, rund, hög hals och ganska liten både över bröstet och i storlekarna. Min favo är den här till höger. 

Ps En bok som lästs av så många före tryckning ska år 2022 inte kalla mörkhyade människor för ”färgade”.