Blåvitt – landets sista 1900-talsklubb?

Blåvitt är med bok. Idrottsförlaget samarbetar med Hammarby och IFK Göteborg om bokserier som skildrar gamla spelare. På Söder kallades kult, I Göteborg ikoner. Hammarbys bok, som jag återkommer till i en annan recension, är alldeles utmärkt. Så frågan är – varför misslyckas IFK Göteborg även med att hedra sina gamla spelare?

Utgångspunkten för mig är att jag ägde en jättelik, vacker Bebben-blus i tjock bomull redan när jag var fyra, fem år. Förmodligen hade min store storebror fått den i present av morbror Per (tandläkare med egen praktik på Masthuggstorget) och vägrat använda den. Tröjorna, speciellt med randiga strumpor till, är kanske landets vackraste i konkurrens med AIK. Så till skillnad från många MFF-supportrar (typ min bror) har jag inget otalt med Blåvitt. De var fantastiska, på 1980-talet. Sverige hade kanske två av Europas 10-15 bästa klubblag säsongerna alldeles före VM 1990.

Nu är det 15 år sedan IFK Göteborg var bäst i allsvenskan. Numera är de inte ens bäst i staden. Man anställer gång på gång fel tränare och när man tillfällighetsvis faktiskt nån gång gör rätt, som med Poya Ashbagi, ser man till att sparka honom fortast möjligt. Till och med arenan blev fel. Den byggdes som ett intimt alternativ till Ullevi och blev alldeles för liten. Jämför gärna med Stockholm och vad de två nya arenorna betytt för fotbollen. Nu känns den lilla XS-arenan som anpassad till Häckens supporterhägring, till Gais och ÖIS evighetslånga ökenvandring.

Det är fullt logiskt att Blåvitt behåller Stahre och skriver nytt kontrakt med Oscar Wendt. Satsningen på högröstade tränare med en filosofi från 1900-talet, parad med överåriga ”trotjänare” och valet att sälja talangerna medan de fortfarande är tonåringar – DET är en av de få tydliga kursval ledningen konsekvent arbetat med. Denna strategi kan även märkas i årets sportboksflod. ”Fem blågula ikoner” (Idrottsförlaget) är enligt författaren Joel Berglund början på en serie böcker som ska bidra till den Blåvita historieskrivningen. Urvalet, och projektet, görs i samarbete med klubben. Den första volymens urval består av spelare som ”inte synts och hörts” så mycket”. Det är en fin idé. Skriven med mycket kärlek. Gillar också att det blev en målvakt och fyra försvarare. En del av bildmaterialet är riktigt bra och här finns ett par underbara historier.

Som när Magnus ”Ölme ” Johansson i Groningen blir moraliskt mutad, av motståndarnas tränare. Eller då Zlatan skällde ut honom på engelska efter en våldsam tackling. Men i stort verkar svenska fotbollsspelare på 1900-talet ha varit oerhört snälla och välkammade. Inga äventyr, inga bråk, ingen alkohol. Bara fin fotboll. Man vågar inte ens skriva att det var fulla Blåvitfans som stormade Eyravallen och försökte riva upp målen i sista omgången. Istället antyder man att ÖSK-fansen provocerat. Med andra ord uppenbar historieförfalskning. För de stackas lidande supportrarnas skull. Det är häftigt att tänka att IFK inte enbart saknade pengar att betala kvartsfinalen resan till Valencia med. Än häftigare att man faktiskt även saknade styrelse. Att ett par bankgubbar bjöds med (smart sätt att få fram pengar) för att dinera och prata engelska med värdarna. I brist på anekdoter får Donald Niklasson berätta om sitt jobb på brandkåren. Thomas Wernersson berättar inte om sin spännande tid som sportdirektör 1988-1998: det årtionde då IFK gick från att vara bland de bästa i Europa till att tvingas kvala nedåt, från allsvenskan.

Boken är både skriven och tänkt som nostalgikick för troende blåvita supportrar för att förhindra dem att tvivla. Det är ingen bok som tar upp eller antyder lösningen på de allvarliga problem klubben brottas med nu, eller då. Tvärtom. Att klafsa omkring i nostalgisörjan då Blåvitt var en klubb att räkna med gör enbart att bilden av Blåvitt sjunker än längre ned i dyn och nuets barlast, symboliserad av Stahre och Wendt, känns än tyngre.

”Fem blågula ikoner” är extremt 1990-talretro, även språkligt. Jag har nog aldrig läst så många fotbollsklyschor. Idén med att fotbollsspelarna berättar i ”jag-form” är inte fel i sak men det innebär här att alla låter likadant. Troligtvis som Joel Berglund, eller så pratar alla i Blåvitt så här – en oskön och särdeles fattig göteborgsdialekt, ”kamratgårdiska”? Bokens uppgift är att ge ett sken av personlighet och autenticitet. När man märker att de här människorna egentligen inte pratar så här tappar man också idén med boken. Men för en gammal Blåvittsupporter är förstås det här helt oemotståndligt!