Sluten – Årets Sportbok

Han kallades ”Burken”, Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna. Lade av vid 26 års ålder, totalt utbränd. Det nämns inte i den i övrigt utmärkta boken ”Sluten” – om tennisspelaren Robin Söderling som lade av vid 26 års ålder efter att han i flera år plågats av tilltagande panikångest och självmordstankar. ”Vinnarskallar” kallar vi andra kallar dem. De som är beredda att göra allt för att inte förlora. Vi beundrar dem, ser dem som förebilder. Talar till våra ungdomar om offer och dedikation. Är det så klokt egentligen?

Samtidigt med Sluten (Natur & Kultur) läser jag en bok om den storväxte, danske världsettan i badminton. Viktor Axelsen liknar Robin på många sätt. De verkar till och med ha samma gigantiska problem med torra fötter och förhårdnader som växer i energiskogstempo på grund av en stor tung kropp och fötter som hela tiden rör sig kors och tvärs, upp och ned. Trots specialskor skapade med millimeterprecision. De två bär samma nördiga noggrannhet, den enorma träningsmängden, den ständiga frestelsen att träna hårdare än kroppen förmår. Framför allt verkar de bära på samma skräck och ångest för att tvingas bryta rutiner och ritualer. När Axelsen får covid i Kiev hyr han en tryckkammare för att helt isolerad fraktflygas hem till Kastrup och inte äventyra uppladdningen inför OS, fem månader senare. För mig påminner de om människor med bokstavskombinationer och att just detta kanske bidragit till vinnarskallarnas enorma framgångar. Samma tendens visade Björn Borg upp. Bara Bergelin fick stränga raketana, allting skulle göras på ett speciellt sätt, sömnen måste vara exakt så lång och vidskepligheten låg inte långt efter spanjorens.   

Söderling var sjuklig perfektionist. Träningen, detaljerna, förberedelserna – allt måste klaffa hundra procent. I boken beskrivs hur han även inför den sista turneringen får den sedvanliga kartongen levererad till hotellsviten. Han ställer sig och viker alla sina nya kläder på hotellrummet och lägger dem i perfekta högar. Ett plagg per match, en hög för varje match. Han har fått många och han reflekterar över att sponsorn tror han ska gå hela vägen. Robin Söderling står där och viker plaggen helt perfekt fast han just då inget hellre vill än att fly och slippa spela US Open. Till sist lyckas han fly från sig själv, med hjälp av tränarna. De tar första bästa flyg hem till Stockholm och kvar på rummet ligger de perfekt vikta tenniskläderna, alla specialsydda skor han använder står uppradade, raketana, allt. Förberett för en match han inte trodde sig kunna överleva.  

Ingen gillade Robin Söderling. Han var totalt respektlös och ointresserad av precis allt utom hur han skulle bli bättre. Pressen var stark redan i junioråldern. Den ökade för varje steg uppåt på världsrankningen. Till sist var han fyra, och hatat. Även av sig själv. Ifall han förlorat en match straffade han sig själv genom att vägra äta. Hans stab av tränare satt på lyxrestauranger och misslyckades ständigt med att truga i honom maten. I fall Robin var trött eller sjuk tränade han bara än hårdare, och längre. Ingen ogillade Robin Söderling mer än Robin Söderling, i hård konkurrens med Rafael Nadal.

Söderling var den förste att besegra den unge Nadal efter fyra raka titlar i Franska Öppna- Segern grundlades före matchen, den föraktade svensken lät inte Nadal gå ut sist på banan. Världsettor har privilegier men den osympatiske svensken hade upptäckt vidskepligheten och vägrade. Det blev en stor, liten kontrovers, Nadal förlorade en hätsk envig i spelartunneln på grund av en oförstående funktionär och sedan även matchen. På presskonferensen efteråt hävdade förloraren att Söderling var den mest hatade spelaren i världstennisens historia. Sedan dess har Nadal även förlorat mot Djorkovic, 2021. På 16 år. Han har 14 singeltitlar i Paris, i samtliga av de här cirka 90 andra matcherna har han gått ut sist på banan.

Den avgörande förmatchen i Franska Öppnas semifinal 2009 är en av många fantastiska berättelser i Sluten. Johar Bendjelloul och Henrik Johansson skriver bra och deras research känns mycket lyckad. Söderling försöker minnas, jag misstänker att alla de omkring honom har haft minst lika mycket att berätta. Som tränare, fystränare, motståndare och någon eventuell, enstaka vän. Det nämns tidigt en amerikan som han uppgicks med i junioråldern, Matt Fish. Amerikanen var för övrigt den förste som kom ut, berättade om psykisk ohälsa i tennis och lade raketen på hyllan. Vid 23.

Hur Robin klarade sig fram till 26? Jo ”innanför linjerna lättar trycket och tankarna blir renare”. Så var det. Men på nätterna återkom ofta mardrömmen att han servade mot en jättelik tre meter stor monstermotståndare. Och när han slog till bollen försvann all kraft. Det blev inte de vanliga 250 km i timmen. Bollen studsade före nätet.

Helvetet avtog efter att han i Båstad spelat sin bästa tennis någonsin. Inget US Open, inget över huvud taget. Rådgivarna hittade på att han hade körtelfeber, de tyckte inte att man kunde berätta att han mådde psykiskt dåligt. Sedan följde flera år av piller och allt mer mystiska behandlingar. Den ena dyrare än den andra. Fyra år senare annonserade han att tenniskarriären var slut. Själv var han ännu inte frisk.

Är han det nu, den svenske DC.-kaptenen? Det ger inte boken riktigt svar på men Robin Söderling mår mycket bättre. Det är fint och hans bok är både bra, viktig och, ja sympatisk. Det krävs mod att berätta hur dåligt man mått.