Racketsporten där humlan är etta

Viktor Axelsen är världsettan som är ”fel”. Fel raketsport för de riktigt stora pengarna, fel kropp för badminton. 194 cm och 88 kilo tung dansk ska inte, enligt de fysiska badmintonlagarna, kunna vara bäst bland 200 miljoner spelare.

Utmanaren Kento Momota är 175 cm och väger 68 kilo. De båda bästa kineserna är runt 186 cm men väger 10 kilo mindre. Så hur kan man vara överlägset bäst, störst och tyngst i en kontaktlös sport? Jo dansken har förändrat badminton, ungefär som Janne Boklöv en gång förändrade backhoppning eller Jonas Vingegaard förändrat cykelsporten genom att göra det omöjliga, det som humlor gör genom att flyga med en alltför tung kropp: man kan vara dansk och bland de bästa bergryttarna i världen.   

Paradigmskiftet började när Viktor var förstaårsjunior och flyttade till Köpenhamn för att få bättre träning. Ständigt fick han alltid höra att han var alltför lång och tung för att bli riktigt bra. Jo, han var lovande men danska experter dissade honom. Visst vann han mycket men en badmintonspelare måste vara smidig, explosiv och stark. Där fanns tydliga inslag av Jantelagar och den unge Odensegrabben lyssnade och deppade. Här föddes idén om att göra något annorlunda. Han bodde ensam, tillbringade extremt mycket tid i hallen och tränade. När han inte tränade så åt han fel. Försökte bli slankare genom att äta mindre och fast det inte var en fråga om ätstörningar så påverkade det honom negativt. Istället för anden, flæskestegen och den brune såsen på julafton blev det ett julbord på rödbetssoppa, potatis och mungobönor. Han orkade inte längre långa tävlingsdagar. Nu har han lärt sig att 5-6 procents kroppsfett är alltför lite. Hans skaderisk är mycket större då så han äter nu mer och har accepterat att socker inte är djävulen. Har han lite mörk choklad på havregrynsgröten, han kan stoppa i sig vingummin och Choco pops innan han lägger sig för att nå målet på 4200-4500 kalorier om dygnet.

Att bli bäst i världen kräver offer. Viktor Axelsen, världens bäste badmintonspelare, är med bok. Om ”Vindervilje” (typ ”Vinnarskalle” på Lindhardt og Ringhof förlag) gör den 28-årige egensinnige, danske perfektionist bättre eller är en nödvändig marknadsföringsmässig distraktion mer är osäkert. En del av boken handlar om att han vill göra allt för att bli så bra som möjligt och att han efter karriären aldrig skulle förlåta sig själv ifall han inte ”skapade optimala ramar för sin utveckling”. En sådan störning var absolut då Viktor beslutade sig för att flytta till Dubai. I boken motiverar han det med att han främst spelar i Asien och alltså vill flyga mindre. Dessutom har myndigheterna låtit bygga en anläggning där han kan träna under perfekta omständigheter. Bland annat kan man experimentera med ”vinden” (luftströmmarna) som är olika i alla badmintonhallar och arenor och som Axelsson spel från baslinjen är extremt beroende av.

Alltså ganska logiskt att boken i första hand vänder sig till en internationell, och inte dansk publik. Det gör den lite stelare och tråkigare. Flera gånger får vi reda på att födelseorten Odense är HC Andersen stad. Vad som gör den lite extra intressantare och levande är att jag ofta tänker på en annan storväxt, ja överväxt racketspelare: Robin Söderling i likaledes nyutkomna ”Sluten”.

Det är inte enbart för de verkar ha samma gigantiska problem med torra fötter och förhårdnader som växer i energiskogstempo. Jag tänker på deras nördiga noggrannhet, in i minsta detalj, den enorma träningsmängden, den ständiga frestelsen att träna hårdare än kroppen förmår. Framför allt verkar de bära på samma skräck och ångest för att tvingas bryta rutiner och ritualer. För mig påminner det om människor med bokstavskombinationer och att just detta kanske bidragit till deras enorma framgångar.  Som när han covid-smittad i Kiev hyr han en tryckkammare för att helt isolerad fraktflygas till Kastrup och inte äventyra OS-uppladdningen. Han lär sig också mandarin (kinesiska) för att förstå hemligheten med de då överlägsna kinesiska badmintonspelarna. Överlägsna till Viktor tog deras plats.  

Boken består huvudsakligen av psykologiska råd. Hur man som Viktor ofta hamnar i negativa tankar och hur man på träning, i köket eller under matcher kan vända de till mentala fördelar och setvinster. Det är väldigt pedagogiskt, ibland lite väl didaktiskt. Samtidigt är boken mycket öppenhjärtig och personlig. Viktor verkar väldigt sympatisk och empatisk. Den börjar med att fadern spelar på bra motionsnivå och den lille sonen följer en dag med och blir omedelbart förälskad. Precis som för Robin. Precis som Robin är Viktor över 190 cm. Perfekt i tennis men i badminton anses han vara alltför stor.

Mycket av sporten byggde på att vara explosiv och smidig. Sedan kom Viktor och förändrade den. Just hur man tränar smidighet och explosivitet får vi inte redan på. Istället berättar han mycket om betydelse av vila och pauser: ”recovery training”, isbad med mera. Jag har känslan av att det trots allt är hans hårda smashar och slag från bakplan som gör att han för matcherna och driver motståndarna. Men just de två andra sakerna, de största utmaningarna för en + 190 cm-spelare är jag fortfarande nyfiken på hur han tränar. I en bok så nördig borde även den fysiska träningen tas med eller är det alltför hemligt? Tar vinnarskallen över där?